Flyga

Bredvid mig grävde en kvinna fram sina cigarretter med darrande fingrar och började röka. Det var förbjudet, men ingen brydde sig. Spypåsarna av papper åkte fram, och det visade sig att papperspåsar inte håller så bra om någon verkligen börjar spy i dem.
Jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Kanske var jag hyperkänslig. Många år senare diskuterade jag resan med en annan som suttit i samma plan, och hon la huvudet på sned och drog sig till minnes att det kanske varit ”lite turbulens”. Ack ja, vi uppfattar alla verkligheten på olika sätt.
Häromveckan åkte jag hem från Vasa i hård vind. Flyget skakade, hoppade, skuttade, gled sidlänges, gungade. Oavbrutet. Jag satt intill en körkompis som barmhärtigt underhöll mig med livlig konversation, och jag lugnades storligen av hennes lugn. Tills hon tog en liten paus och sa: Hoppas vi inte störtar.
Då blev jag bums helt paralyserad av skräck.
Man är så hjälplös i ett litet plan, ett rö i vinden! Inget hjälper utom att tro på Gud. Högt uppe i luften, instängd och hjälplös innanför tunna väggar av plåt, inser man att allt jordiskt är fåfänglighet och att man finns till är bara nåd. När som helst kan allt ryckas ifrån en.
Ändå är en bilfärd längs Västerleden farligare än en flygresa från Vasa. När jag tänker på det blir jag ännu räddare. Världen är så stor och farlig, jag kan inte tänka på hur stor och farlig den är. Då blir jag snurrig.
Jag viskar: livet har en mening. Gud finns. Allt blir bra och allt blir bra och allt som sker skall bli bra. Det finns en plan.
Då slutar det snurra. För en stund.