En funktionshindrad människa har samma behov och känslor som alla andra men folk tänker ofta på oss enbart som handikappade och vågar inte tänka tanken att människan är sårbar, säger Eeva Simons.
– Mitt problem är att jag vill engagera mig i så mycket, säger Eeva
Simons när hon visar omkring i familjens nya vackra hus i Vasa. Här är
allt anpassat till hennes rullstol. Behändigt och snabbt rör hon sig
överallt. Benen är förlamade men det sätter inte sordin på kroppens
andra rörelser. Hon sköter sina barn och läser finska och kommunikation
på universitet i Vasa.
Ute i samhället finns många praktiska hinder. Därför känns det som ett
måste att vara med och försöka påverka politiker, företagare,
myndigheter och församlingar.
– Egentligen borde jag göra anmälan varje gång jag inte kommer in i en
officiell byggnad eftersom det strider mot grundlagen och kränker mina
mänskliga rättigheter.
Söker något stabilt
– Jag vet inte om det är någonslags trettioårskris, men jag har börjat
intressera mig alltmer för tron. Erik som är fyra år har hjälpt mig på
traven med sina frågor, häromdagen undrade han hur Jesus kunde vara här
på jorden och samtidigt vara Guds son.
Hon har plockat fram Bibeln och börjat gå i gudstjänsten. En bra grund
fick hon i söndagsskolan där hon gick tills hon var tolv.
– Jag tror att många liksom jag i den här åldern börjar fundera på
nytt. Man vill ge barnen en kristen fostran och vill ta reda på vad det
innebär mer än att bara be aftonbön. Vad menas med kristna värden?
Hon berättar om ett besök i en ortodox kyrka i Uleåborg med en väninna.
– Där mötte jag en stor känsla av evighet. Gud kändes så otroligt stor
och människan så ödmjukt liten inför honom. I vår lutherska kyrka
sysslar vi kanske för mycket med jordiska frågor som kvinnliga präster
och välsignelse av homopar. Människor blir förvirrade och
glädjebudskapet skyms. Kan vår kyrka ge den helighet människan söker?
Är det människan, samhället eller kyrkan som sekulariserats?
Läs mera om Eeva Simons i papperstidningen 5/2007.
