
Bloggen:
Helena Salenius
Helena Salenius är lärare i religion och psykologi, medlem i Matteus församling och nyinvald i stiftsfullmäktige i Borgå stift. Hon är också stolt men stundvis utmattad mamma till tre tonåringar.
Läpäll
03.03.2012 00:00
På en kurs för föräldrar träffade jag för några veckor sedan en mamma till en 13- årig flicka som omhändertagits av myndigheterna på föräldrarnas begäran. De hade tappat greppet om flickan som tillbringade nätterna på järnvägsstationen med varierande mängder främmande ämnen i kroppen.
Mammans bräcklighet och bottenlösa hjälplöshet berörde mig djupt. Jag kommer aldrig att glömma hennes berättelser. Det mesta kunde jag inte alls relatera till fast jag jobbat med ungdomar i tjugo år och har tre tonåringar här hemma. Men en trend hade vi båda märkt. Hon berättade om hur flickan fått en ordentlig örfil av sin bästa kompis, men att det var "läpäll" (typ: på skoj). Så det var liksom ingenting att bry sig om.
Både i skolan och hemma har jag märkt liknande i mildare version. Man kan säga nästan vad som helst och sedan med ett "läpäll" indikera att det var ett skämt och därför inte behöver tas på allvar. Så det har liksom egentligen inte sagts. Typ: "Du är fet - läpäll". Det skall liksom inte beröra en, man skall liksom glömma det.
Nu undrar jag om det inte är lite samma sak i vuxenvärlden. Är det inte egentligen samma sak när man ena dagen sårar en annan och nästa dag med ett leende försöker plåstra om såret. Som om såret och ärret skulle försvinna bara för att man täcker över det och tiger.
Hur skulle det vara med ett "förlåt" eller "ledsen att det blev som det blev"?