Den kallades livshållning

I mitt förra blogginlägg berättade jag om den ”nära döden-upplevelse” jag var med om för fem år sedan, en upplevelse som jag i efterhand kan se har påverkat mitt liv väldigt mycket. Bland annat skrev jag om att det blivit så viktigt att ”göra rätt saker”, att inte slösa bort livet på oväsentligheter. Idag tänkte jag fortsätta lite på det spåret och skriva några rader om hitta sin uppgift i livet, eller det som i ett lite mer religiöst språkbruk benämns som ”kallelse”. 

Från min uppväxt i den svenska frikyrkan kan jag minnas hur föreställningen var utbredd att Guds vilja sannolikt innebär något annat än det man själv vill, ja det var snudd på något man i själva verket fasade för. ”Tänk om Gud vill att jag ska bli missionär på Grönland eller på Nya Guinea!” Tanken på ”Guds vilja” och kallelse blev näsan sinnebilden för ett sabotage mot de egna drömmarna. Misstanken var stark att Gud troligen ville något annat än vad jag själv ville. Själva poängen med att vara kristen var väl att försaka och förneka sig själv? 

Lyckligtvis fanns det kloka personer i min närhet som läste Bibeln med mig, ord som: ”Gud verkar i er vilja” (Fil 2:13), eller uppmaningen som Paulus ger från Romarbrevet: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2) Det gav mig hjälp att förstå att kallelsen leder oss närmare vårt sanna jag, inte bort från oss själva, och därför känns igen på den djupa inre dragning som ger en djup känsla av frihet och glädje när man följer den. 
 
Talet om att vara ”kallad” kan lätt skapa ett intryck av exklusivitet. Som om det bara gällde ett fåtal, de särskilt utvalda. Men min tro är att kallelsen alltid universell. Vi är alla kallade eftersom varje människa är skapad av Gud och eftersom Gud är allas vårt slutgiltiga mål. Kallelsen gäller alla och är aldrig i första hand en kallelse till ett uppdrag, utan till ett liv. ”Följ mig”. Det är Jesu kallelse till alla som vill ta honom på allvar. Jag tror att Kristus kallar alla, men inte alla gör erfarenheten av att vara utvald. Den kommer först i efterhand, när vi besvarar kallelsen att följa i hans spår. Det handlar om en livsgemenskap. En större kallelse än att älska Gud, kan ingen få. Någon öppnar sitt hjärta för oss och vill att vi öppnar vårt tillbaka. Så är min tro och faktiskt också min erfarenhet – inte minst efter min upplevelse för fem år sedan.

Vi tänker oss ofta kallelsen som något dramatiskt som så att säga ska ”drabba oss”. Det kan nog hända att det är så för någon, men jag tror att det utmärkande för kallelsen, tvärtemot vad de flesta av oss tror, att den kommer till oss på ett mycket odramatiskt sätt. Vi förväntar oss kanske bländande ljussken och övernaturliga tecken; i själva verket är det utmärkande när vi möter en kallelse till ett fördjupat andligt liv just avsaknaden av dramatik. För majoriteten av oss är kallelsen så odramatisk, så långt från Hollywood, att vi vanligen missar den helt första gångerna den kommer. Jag tror dessutom att kallelsen ofta når oss genom skenbart oandliga röster och händelser i livet, sådant som vi förknippar med allt annat än Gud.