Hon finns fortfarande kvar bland mina telefonkontakter på listan Favoriter.
Hon finns också fortfarande kvar i mina tankar varje gång jag stegar ut på gatan, sitter och väntar på bussen, har en stund att pusta ut därhemma.
Men hon svarar inte längre. Och varje gång tanken ”jag kunde ringa” kommer, följs den av sorgen över att inte kunna göra det. Det är ändå en stillsam sorg. Väl ruvad. När hon släppte taget om livet var det inte utan lättnad och befrielse över att allt det svåra, ledsamma och hopplösa var över.
Flera år har jag väntat och varit rädd för det där ena telefonsamtalet. När det väl kom från min syster en sen och månljus sensommarkväll, så var det inte så svårt som väntan på det hade varit.
Men jag hade inte varit beredd på hur mycket jag skulle sakna vardagssamtalen. Oftast var det jag som ringde. Telefonen blev alltmer en utmaning på äldre dagar.
De korta pratstunderna var ibland nästan som ritualer. Vi bytte samma ord – alla de vanliga, om väder, mat, dagen, barnbarnen och hälsan. Variationerna var så små att samtalen blev nästan identiska. Ibland var jag lite frustrerad över det. Att vi talade, men egentligen inte sa någonting alls.
Nu är det just det jag saknar. Hon, som uppskattade mitt alldeles ingenting-speciellt-prat fattas mig. Hon som lyssnade, om inte annat så bara för att höra min röst. Och jag saknar att höra hennes.
