Jag tycker om May Wikströms formulering av den attityd som vi behöver när vi talar om språkliga möjligheter, rättigheter och plikter: oblygt och utan stridslystnad.

En aspekt på mångspråkig vardag som också är viktig att fundera på, är frågan hur (och om) man kan känna gemenskap, sammanhållning, lust att samarbeta också över språkgränser. Måste det vara så att ett annat, större språk är ett hot? Är det nödvändigt att kunna uttrycka sig i det närmaste felfritt på ett annat språk? Måste man känna osäkerhet i flerspråkiga situationer? Kan man låta bli att välja språk i ett sammanhang, och låta alla tala sitt eget språk så långt det är möjligt?  Hur mycket är det faktiskt det verbala språket som skiljer oss åt, och hur mycket är det kulturen som är inbäddad i språket, språket inbäddat i kulturen?

Jag minns en gudstjänst på en konferens i Norge, där vi uppmanades att be Vår Fader på eget språk. Kyrkan fylldes av ett lågmält mummel. Det var starkt. Vi bad tillsammans. Det var gemenskap, en mångspråkig gemenskap.

Jag tror att gemenskap över språkgränser i samhälle, kyrka och arbetsgemenskaper är möjlig. Nu i mitt nya jobb ska jag pröva möjligheten att leva i gemenskap, arbeta tillsammans för samma mål på två språk. Oblygt och utan stridslystnad.