Det är inte så lätt att presentera sig kort, som man gärna ska när man visar sig i nya sammanhang. Som ny månadsbloggare till exempel. Vem är jag? Vad är jag? Vilka är mina fritidsintressen? Var jobbar jag?

Hur svarar man kort på sådant? Om man vill säga något annat än klara fakta om boningsort, familj, utbildning och arbetsplatser?

Jag har nu ägnat ett par månader åt att orientera mig i tillvaron efter ett jobb och inför ett annat. Två lediga månader avslöjar något om vem man är, vad man gör när man en gång ”har tid”. Så här långt kan jag summera: jag städade inte garderoben och garaget. Jag sydde inte mängder av sittunderlag till diakonibasaren. Jag skrev inte en artikel om försoning. Jag pluggade inte finska. Jag satte inga tulpanlökar.

Det som jag gjorde: jag hoppade in lite som vikarie på retreatgården. Jag tackade ja  till några mindre uppdrag i ett par församlingar. Jag besökte min gudmor och min guddotter. Ibland lagade jag långsam mat. Och eldade i kaminerna. Jag gick på bokmässan. Och jag motionerade. Handarbetade lite. Lyssnade på ett par finska romaner.

Och jag tänkte. På om det finns genom-onda människor. På om det är klokt att jobba heltid om man inte måste. På hur lätt det är att vara moraliskt lat. På hur jag ska använda restiden till nya jobbet. På vilka kroppsliga skröpligheter går att åtgärda, och vilka man får acceptera som åldersadekvata. På vad bön är och hur jag ber. På språk, mitt, mina språk.

Så vem är jag? Kanske inte en så viktig fråga för andra, när allt kommer omkring. Jag lämnar den frimodigt obesvarad, och säger välkommen att dela några av mina tankar och upplevelser under den kommande månaden!