"Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig." (Ps 23:1-4)

Än en gång sitter jag på tåget på väg mot Keuru, och inser att detta blir mitt sista inlägg. September har gått otroligt snabbt, och det har varit till glädje och välsignelse för mig att få skriva denna blogg - hoppas även ni läsare fått något ut av det jag skrivit.

Det känns som att jag först nu håller på att vakna, efter förra veckans tuffa dagar och all sömnskuld blev veckoslutet ganska slött, men det kändes skönt att också kunna ge sig själv tillåtelse till att bara vila och njuta av tillvaron. Det är något som jag kämpat med väldigt mycket, och som fortfarande är kämpigt för mig: att lita på att jag bara får vila, att jag inte behöver prestera och att mitt värde inte är beroende av hur mycket jag orkar med.

Som Guds barn kan vi lätt hamna i två olika diken när det gäller vårt görande och presterande, och jag har märkt att jag inte alls är den enda som ibland har svårt med att hitta balans i dessa frågor. Å ena sidan säger Guds ord att vi ska göra gott, vi ska tjäna andra i ödmjukhet och inte kräva något tillbaka. Å andra sidan måste vi inse att det inte handlar om presterande i egen kraft, vi ska inte rädda hela världen och vi måste behålla en sund respekt för det egna jaget och det egna orkandet. "Som din dag, så skall din kraft ock vara" tröstade jag mig själv med under en längre tid, och tänkte att Gud nog ger kraft till alla mina uppgifter och allt det jag bestämmer mig för att göra - tills jag insåg att det inte alls förhåller sig så. Herren ger oss visserligen kraft och styrka, men till de uppgifter Han vill att vi ska stiga in i. De uppgifter Han förberett för oss. Inte allt jag själv tycker att jag borde göra, saker som i sig själva säkert är bra men som inte Gud tänkt att jag ska göra. Han vet vad jag orkar med och jag får lita på att det Han planerat för mig är det bästa, och det räcker. Därför försöker jag lära mig att rådfråga Gud innan jag svarar på förfrågningar jag får från olika håll, istället för att ta emot uppgift på uppgift och sedan bara ta det för givet att Gud nog välsignar allt jag gör. Visst har Han lovat att vara med mig, men Han vill inte att jag ska bränna ut mig.

Samtidigt som vi inte får ta på oss för mycket så ska vi inte heller passivera oss och tro att Gud nog fixar allt själv. Visst gör Han det - men Han använder vanliga syndare som du och jag att föra budskapet om frälsningen vidare till alla folk. Vissa människor kanske får en speciell missionskallelse av något slag, men alla som följer Jesus får samma uppgift: att föra "staffettpinnen" vidare. Det får bli vårt primära uppdrag. Den kallelse ger Han själv åt både dig och mig. Han kallar oss alla vid namn och vill att vi ska stiga in i Hans rikes arbete, alla på olika sätt och genom att använda de gåvor som Han skapat i oss - men så att allt får samverka till Kristi kropps uppbyggelse. Det arbetet får vi göra utifrån en vila och frid som bara Herren själv kan ge. "Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." (Joh 14:27). Mitt värde består inte i gärningar. Mitt värde är i Kristus. I det faktum att Han älskar mig med en evig kärlek, Han ger mig allt jag behöver och mer, Han känner mig bättre än jag själv gör och Han är med mig varje dag. Varje stund.

Jag hoppas och ber att Gud ska få leda dig, bästa läsare, allt djupare in i sina sanningar. Att Han ska få omsluta dig med sin kärlek och sina välsignelser, och att du ska få uppleva kraften av Han närvaro. Ifall du ännu inte känner Honom så ber jag dig att ge Honom en chans. Sök Honom och Han kommer att låta sig finnas. Du är högt älskad och det finns en öppen famn som väntar på dig!