Eftermiddagssolen bländar oss när vi kommer ut ur kyrkan. Idag blev det ettans gudstjänst för Ben och mig. Gårdagens 5 timmar långa bilfärd från Chitwan i söder tog ut sin rätt så det fick bli en sovmorgon. Vägen var lika krokig som förr, som om den slagit knut på sig själv.
Första gången som vi inte gick till någondera av de två förmiddagsgudstjänsterna och första gången som kyrkan inte var fullpackad! Salen rymmer ca 500. Nu på eftermiddagen var vi kanske bara 150. Och ingen enda ny på plats. Annars brukar det ta lång tid när alla nya stiger upp och presenterar sig. Det var skönt att emellanåt kunna sträcka på benen. Kämpar nog fortfarande med att sitta med korsslagna ben i ett kör i 2 1/2 timme.

När vi kom in i kyrksalen, satt ännu några kvar från föregående gudstjänst och bad i små grupper. En kvinna bad för ett ungt par, bak i salen. De såg lyckliga ut. Kanske bön om Guds ledning i deras liv? Guds Ord, liksom Jesus själv förliknas med bröd som själen behöver och gudstjänsten är den plats där det serveras. Men här är det minsann ingen snabbmat-servering. Måste medge att koncentrationen tidvis släppte och att mina tankar
gick till  familj och vänner, och bra så.

Här ÄR man inför Guds ansikte, med betoning på är. Här ges tid för bibelorden och sångerna att sjunka in.
Ett lovsångsteam leder alltid med ackompanjemang till elgitarrer och trummor, med just lämplig volum för mig. Fick glutta i grannens sångbok, hade glömt min egen hemma. Märkte att trosbekännelsen på nepali fortfarande inte löpte - det får bli hemläxa till nästa vecka. Dagens predikan i ett nötskal var att vi bör sätta andra högre än oss själva. Enligt talaren är en av orsakerna till att detta land inte utvecklas den, att alla sätter sig själv först. Intressant. Det var säkert tredje gången på fem veckor som jag hörde en nepales uttrycka saken på det här sättet. Gäller knappast bara Nepal.

Undrade i ett skede vart Ben hade försvunnit, kunde inte se honom på männens sida av salen. Det blev dags för nattvard. Chappatibrödet och saften välsignades och vi i salen fick del av Kristus och det han gjort för att frälsa oss. Nu såg jag Ben. Fader vår- sången ljöd mäktigt som avslutning. Den sjungs alltid allra sist, alla kan den och jag får nästan gåshud av den.
Vi traskar hem i eftermiddagssolen. "Förlåt oss våra skulder, som vi också förlåter dem som står i skuld till oss" ringer i mina öron.