På nyårsafton fick jag delta i en fin fest då en av mina goda vänner firade sin 50-årsdag. Jag har ett svagt minne av när min pappa fyllde 50 år. Det var 1973. Jag var själv en snorig obstinat elvaåring och tyckte nog att pappa och hans jämnåriga vänner var gamla tråkiga gråhåriga och skalliga gubbar.

Åren har skenat iväg och det här året skall jag enligt kalendern själv fylla 50 år. Det är nog ganska konstigt det här med ålder. Jag har visserligen själv hunnit bli både gråhårig och skallig men känner mig inte alls som en farbror, ännu mindre som en gubbe. Ändå är det väl precis vad jag är i barns ögon. Det finns ett lite tröstande talesätt som säger att man är just så gammal som man känner sig, och det är nog på många sätt sant. Många unga män går och förgubbar sig på tok för tidigt.

Själv är jag djupt medveten om att den där snoriga elvaåringen från 1973 ännu bor kvar i mig. När jag betraktar mitt åldrande anlete i badrumsspegeln så ser jag två bilder, pojken och gubben. Grabben i mig är och förblir yngsta lillabror i en skara på tre, trots att syskonen bara är ett par år äldre. Han åkte snålskjuts på detta faktum hela sin barndom och njöt av bekymmerslösheten då andra tog ansvar. Han utvecklade någon form av allergi mot auktoriteter och fick ingen tillfredställelse av att anta stora och svåra utmaningar.

Gubben i spegeln skäms nog en smula över att pojken ständigt påminner honom om alla galenskaper han ställt till med under åren. Pojken i sin tur suckar över att gubben blivit så strukturerad och tror att han kan ha kontroll över allting i tillvaron. De två sneglar på varann och det råder en viss misstänksamhet i luften.  Den korta dialogen återkommer nästan varje morgon medan rakapparaten surrar och livets klocka tickar vidare mot en ny dag med nya möjligheter. Pojken och gubben. Inte är jag stolt över någondera, men trots allt så trivs vi ganska bra ihop. Och det känns bra.