27. Innesittande

En gång i månaden besöker jag fängelset. Det har blivit en del av mitt jobb och mitt liv sedan några år tillbaka. Eller det är ju inte fängelset jag besöker egentligen, utan en fånge. Redan ordet fånge reducerar en människa till någon annan än den han egentligen är. Han är en medmänniska, en man i övre medelåldern, han är far, farfar, morfar, vän, anhörig, kollega. Dessutom är han en intelligent person som det är berikande att samtala med.

Idag besökte jag honom igen. Vi träffades i fängelsekyrkan som var prydd med julgran och en julkrubba som en fånge tillverkat. I fängelset är rutinerna viktiga. Hit hör utevistelsen på en timme, mattiderna, väckningen och sovtiderna. Också årstiderna är viktiga, de inger ändå nån sorts förväntan hos dem som sitter inne och bjuder på förändringar. Kyrkoåret har också betydelse, särskilt julen. Då bjuds det på julmat. Vid jul kan saknaden bli övermäktig för många. Ett julkort eller ett besök kan skapa ljus i ensamhetens mörker.

Fängelserna i vårt land är ofta rätt olika sinsemellan. I  rannsakningsfängelset sitter man vanligen en kortare tid, har egen cell, ofta tillgång till radio, tv, musik och hinner inte alltid etablera fasta rutiner och relationer. Fängelset där straffet avtjänas innebär för många ett hårdare liv. Inte alltid för att den dömde skulle ha begått grövre brott, ibland är det för fångens egen säkerhet som han eller hon placeras i en tuffare avdelning. Fångar med mörk hudfärg riskerar råka ut för handgriplig rasism av andra fångar, liksom de som begått brott mot barn ofta får utstå ett extra straff, andra fångars uttryckliga förakt.

Varje fånge har rätt till andligt stöd enligt sin egen tro. Fängelseprästen koordinerar det andliga arbetet i fängelset. Hit hör bland annat söndagsgudstjänster i fängelsekyrkan, lectio divina (bibelläsning) varannan vecka och enskilda samtal med fångarna. Numera finns det allt fler muslimer i våra fängelser. Muslimska fångar får snabbt kontakt med varandra. Religionen är deras varumärke, och känslan att inte passa in i vårt samhälle är något de ofta har gemensamt.

En av mina goda vänner har jobbat inom andliga arbetet i fängelser i många år och träffat hundratals fångar genom åren. Han har lyssnat på dem, samtalat med dem, bett för dem, hjälpt dem med praktiska saker inför frigivningen, sett en del personer återvända till samma fängelse och andra till ett fungerande liv i det så kallade civila. Jag har den största respekt för honom. Tyvärr finns det alltför få som han. Och vem vet när den dagen kommer då  fängelseledningen besluter att spara kostnader genom att lägga ut det andliga arbetet åt dem som ger den billigaste offerten. Själavårdssamtal på skype?