Bloggarkiv
25. Ta tillbaka julen!
Eftersom adventskalendern brukar ha tjugofyra luckor tänkte jag låta nöja mig med att skriva lika många inlägg här på KP-bloggen. Å andra sidan fortsätter december månad några dagar ännu och eftersom jag blev ombedd att vara decemberbloggare här på Kyrkpressen känns det litet dumt att sluta nu, speciellt som jag förstått att det finns sådana som brytt sig om att läsa det jag skriver (tack för det!), även om det varken är särskilt "personligt" eller "kort".
Igår var det julafton, en dag när förväntningarna antingen slår in eller krossas. Om de slår in är allt frid och fröjd och facebooken fylls av roliga bilder av barn i tomteluvor, pyntade granar, dignande bord, snöprydda hus och glada människor. Sällan rapporteras det om de ouppfyllda
förväntningarna. Jag har ännu inte sett några uppdateringar om att julgranen är sned, att tv-programmen varit usla, att julmaten var dålig, att barn och barnbarn inte hälsade på i år heller. Vem vill nu vara den som förstör stämningen? Men i ärlighetens namn skulle det lätta för många att läsa också om det. Sen finns det de av oss som lärt sig att inte ha förväntningar överhuvudtaget. Låt julen gå över snabbt så vi kan återgå till det normala, liksom.
Nu är det juldagskväll och jag tänker redan tillbaks på julen som om den redan vore över. En hel del har hänt. Julafton förlöpte i lugnt tempo med snöskottning och litet praktiska förberedelser. Sedan blev det julbön i den närbelägna stämningsfulla kyrkan som var fylld till bristningsgränsen. Hem och fixa litet och sen dags för middagen, en nedbantad version från tidigare år, men gott och stämningsfullt. Det var bara det att det kändes så fel.
Att sätta fingret på det var svårt, men det lättade att prata om det. Vadå känslor, inget att bry sig om kanske, men eftersom det traditionella julfirandet i vår kultur uttryckligen handlar om känslor, stämningar och upplevelser är det något att bry sig om. Så vad var det då som kändes det så fel? Det vet jag inte, känslor följer ju sällan rationella mönster som kan förklaras logiskt. Kanske var det så enkelt som att jag inte gillar julstädning speciellt mycket. Kanske tyckte jag det fanns onödigt många sorters mat på bordet för två personer. Kanske var det vetskapen att de flesta människor på jorden inte har en chans att fira ”en traditionell jul” när många inte ens äter två mål mat per dag. Kanske var det känslan av att den kristna julen blivit hi-jackad av kommersiella intressen och att Fredsfursten reducerats till en mysfaktor.
Att samtala om allt det här med henne som jag fick dela julmiddagen med gjorde mig mera beslutsam, att aldrig låta någon stjäla julen ifrån mig. Att inte låta ramen bli viktigare än innehållet. Istället blir det allt viktigare att varje år återta den kristna julen. Ett sätt att börja är att, som många gör, gå i kyrkan på jul. Det var i kyrkan mina känslor fick ett fäste igen. Ett par hundra människor som samlas kring budskapet om Frälsaren, som kommer med fred, som hela livet talar fred och lever fred, och som ger upp sitt liv som en konsekvens av detta.
Guds rike är inte av den här världen. Det är inte den kristna julen heller, den är en försmak av himmelriket. Och som alltid när det är något viktigt som måste budskapet ackompanjeras av musik för att nå in i mig, allt från änglasång och bachoratorier till finstämda psalmer, jazz och visor. Och ibland av en orolig känsla som jag har svårt att frigöra mig ifrån.
