Idag har Sverige fått en ny tronarvinge. Jag gratulerar Viktoria och Daniel. Det är stort att få barn – särskilt sitt första. I och med detta kan man nog räkna med att den konstitutionella monarkin som statsskick i Sverige också förlängs med minst 30 år, något jag personligen är mer tveksam till.

Sedan kan man ju verkligen fråga sig hur ”monarkistisk” den konstitutionella manarkin är? I en monarki måste det vara monarken som regerar. I Sverige är det längesedan konungen var regent, även om han i officiella dokument kunde kallas så fram till 1974. Han ledde statsrådets sammanträden varje vecka, i så kallade konseljer, men sedan Karl XIV Johan lämnat scenen kunde han inte mera betraktas som regeringens verkliga ledare. Kungen reducerades från regeringschef till statens chef. Då Olof Palme mördats sade kung Carl Gustaf att han kände sig personligen berörd, därför att han hade varit den döde statsministerns medarbetare. Tvärtom hade inte stämt med verkliga förhållandet.

Vi lever trots allt i ett politiskt system där det nästan inte spelar någon som helst roll vad en statschef säger eller tar sig före. Han eller hon är en dekoration. Alla vet att Sverige sedan länge inte är någon monarki utan en välfungerande republik. Republik är folkstyre genom underifrån valda organ. Dessa organ har accepterat att en medlem av en viss familj ska vara landets högsta företrädare i officiella sammanhang. Det är en lustig relikt från en gången tid och borgar på intet sätt för något förstklassigt utfall. När kungar var riktiga monarker hände det att de avsattes eller avrättades. Sådant var rentav mycket vanligt i länder som Sverige, Ryssland, England, för att ta några exempel.

Monarki har egentligen inte så mycket med själva arvsprincipen att göra. Monarki är kunglig maktutövning, mer eller mindre (o-)inskränkt. Och naturligtvis: det mesta som den lilla nyfödda prinsessan tar i arv har väldigt lite eller ingenting alls med någon speciellt kunglig maktutövning att göra. Kungavärdigheten är i Sverige given genom lag; den kan också avskaffas genom lag. Det verkar vara betydligt enklare att göra Sveriges statschef till president än att krångla staten Sverige ur den Europeiska Unionen eller att återföra Sveriges Riksbank under parlamentarisk kontroll.

En maktlös furste i spetsen för en republik är med andra ord inget bisarrare fenomen än att demokratiska samhällssystem regelmässigt tillåter personer med ärvda ekonomiska tillgångar att utöva ett bestämmande inflytande över vem som ska ha en tryggad inkomst och vem som ska ligga det allmänna till last - eller hamna i utanförskap, som det numera heter.

Konungariket Sverige är således egentligen en republik och republiken Sverige har idag fått en tronföljare. Men visst gläds vi alla med Viktoria oc Daniel idag. Att få sitt första barn är fantastiskt!