Oj, oj vad det frestar att bara publicera vackra, exotiska bilder och att skriva inlägg enbart de dagar när tankarna är samlade och man har nåt trevligt att berätta. För det går ju att göra det. Det går att skapa en helhet av de här blogginläggen som ger bilden av mig som en supermänniska som lever ett jättespännande glansbildsliv i Afrika. Men då skulle jag naturligtvis ge en helt förvrängd bild av min verklighet här. Det förstår väl alla som kan tänka lite grann, och framför allt de som känner mig.

Man har sig själv med var än i världen man befinner sig....tyvärr! I mitt fall innebär det att dagar som jag helst bara vill hoppa över uppenbarar sig med jämna mellanrum. Dagar då jag inte är särskilt stolt över mina personlighetsdrag. Det är en sån dag i dag. Huset är ett kaos. Ungen skriker HELA TIDEN! Gårdsplanen och verandan är full med kvarterets ungar som jag inte orkar med just nu. Jag har inte sovit på flera nätter (för flickan tycker att hon vill vara vaken just då). Har en massa mail jag borde svara på. Och mannen...ja, vad var det nu med honom igen, det har jag glömt. Hur som helst, inget av allt det här hanterar jag särskilt vuxet. Det var bara det. Jag ville berätta att livet här inte är enbart vackra bilder och trevliga episoder. Jag tycker att det är viktigt att ni vet det.

En sak till. En dag som denna hade jag väl rätt att äta upp hela kexpaketet? De där mjuka chokladkexen som vi hade kommit överens om att skulle räcka till nästa gång vi åker till Mbour? Visst hade jag väl det?