I fredags fick jag smaka lite grann på vad mitt arbete kommer att innebära från och med februari. Det var Mirja som ringde och frågade om jag vill hänga med till en av byarna där FMS har fadderbarnsverksamhet. Mirja Montonen har varit missionär i Senegal i över 20 år. Hon bor i Fatick ännu fram till årsskiftet. Sedan har hennes tid i Senegal nått sitt slut och hon ska börja vänja sig vid att vara pensionär i Finland. Det betyder att vi snart kommer att vara de enda från Finland som bor i Fatick. Men ännu en tid får vi njuta av Mirjas trevliga sällskap. För tillfället arbetar Mirja med att utarbeta material för konfirmandundervisningen, men under åren i Senegal har hon i perioder också ansvarat för fadderbarnsarbete. Eftersom det är vad jag så småning ska ta över så är det viktigt att jag börjar bekanta mig med arbetsuppgifterna. Därför följde jag och Ronya med Mirja på en liten utflykt till Ndoundokh.

Vägen till Ndoundokh var en utmaning. Egentligen kan man väl inte tala om väg. Vi körde i sanden och kryssade mellan träd, hirsodlingar och små lerhyddor. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunna börja orientera mig i denna terräng. Mirja förklarade att det främst är de olika träden som fungerar som vägmärken. Man vet att vid "det stora trädet" ska man till vänster och vid "trädet som kröker sig åt höger", där ska man till höger osv. Jag tittade skeptiskt på träden som vi skumpade förbi och fick en obehaglig känsla av att de inte kommer att vara till stor hjälp. De ser ju alla lika ut!

Framme i Ndoundokh parkerade vi utanför byskolan. Vårt mål var förskoleklassen. Barnen i förskolan får understöd av faddrar i Finland. Syftet med utfärden var att helt enkelt kolla att allting fungerar som det ska, ge lite material för undervisningen och betala lön åt förskolelärainnan. I den lilla skolklassen satt 52 barn i åldern 4-6 år. De satt som ljus och lyssnade på sin lärarinna. Egentligen är principen här att det inte ska få finnas mer än 30 barn i en förskoleklass, så åtminstone det var en sak som måste tas itu med. I bilen på väg tillbaka berättade Mirja lite grann om vad det innebar "på hennes tid" att vara koordinator för fadderbarnsarbetet. Efter vår lilla utfärd kunde jag konstatera att fadderbarnsarbetet kommer att bli en riktigt trevlig arbetsuppgift att ta itu med!