Jag är som osten på frukostbordet, jag är med men är ensam och instängd.
Jag vet inte varför det har blivit så här ensamt. Jag bodde med min familj, hade en bra barndom och härliga stöttande föräldrar. Hade tak över huvudet, mat på bordet och fick nya kläder då jag behövde. Skolan gick bra, lärandet flöt på men jag har alltid känt mig udda och annorlunda. Som om jag inte riktigt är av samma sort som alla andra.
Jag hade svårt att hitta vänner. Kände mig som om jag behövde ta på mig en roll hela tiden. Hemma var jag trött och utmattad redan i unga år. Inga hobbyn, satt mest för mig själv och tecknade. Vart jag än gick så kändes det som om alla andra stirrade på mig. Var det på mina kläder, min kroppsform eller kanske mitt hår?
Jag är som osten på frukostbordet, jag är med men är ensam och instängd. Det känns som om en stor kupol omringar mig. Ensam under lunchrasten, instängd i en bubbla som ingen kan komma in i. Och jag kan inte heller gå ut. Jag vet inte längre om det är jag som inte släpper in folk, eller om det är de andra som inte vill komma in. Jag är så ensam och ledsen, ingen att prata med, ingen att göra något med. Jag sitter i min lilla etta och mår skit.
”Får jag krama dig?”
När du frågade om du får krama mig så blev jag först rädd. Ingen har rört mig på över tio år. Jag tvekade, för jag trodde jag skulle gå sönder om du rör vid mig. Jag var rädd för att låta dig komma så nära, för kanske du kan känna min smärta då?
Tack för din kram, tack att du kom! För det kändes så varmt och skönt. Det kändes som om jag inte längre är lika ensam. Det kändes som att få komma hem.
Tack till min vän inom diakonin som hade modet att ta emot min kram, vågade öppna sig och är djärv nog att dela en bit av sig själv med oss.