Om att ha allt vi behöver
”Yeeeeeh”! Femåringen sträcker upp armarna i luften och det går inte att ta miste på glädjen över att se mig. Vi har träffats en gång förut. Då var det tråkigt och han ålade under bordet, suckade och knarrade medan mamman och jag pratade. Nu var det annorlunda. Jag är förmodligen ett av få bekanta ansikten på ön. Jag ska lämna några kassar med kläder till den nyanlända familjen. Min plan är att bara överräcka dem i dörröppningen, men mamman drar in mig över tröskeln och pekar på mina skor och min jacka. Hon vill att jag stannar en stund. Vi har inget gemensamt språk, med gester och miner kommunicerar vi. En språk-app i telefonen blir vår tolk.
Inne i lägenheten tar femåringen mig i handen och visar mig ivrigt runt. I hallen hänger fem jackor och fyra par skor står i skohyllan. I salen finns två sängar samt en spjälsäng och några få leksaker. I ett sovrum sover en bebis i en vagn, i ett annat rum sitter en syster vid sitt skrivbord och storebror sitter vid köksbordet. Det är avskalat, för att inte säga lite naket i deras hem. Inga mattor, inga gardiner eller tavlor. Inga prylar strödda här och där. Det ekar lite tomt. Femåringen visar mig hur jag skall sätta mig på stolen vid köksbordet. Mamman början plocka ur klädkassarna och efter några plagg letar sig ett par tårar nerför kinden. Hon tittar på mig och utbrister något som nog betyder tack. Tack så mycket! De vill bjuda mig på något. Det är konstigt, för vi ”pratar” och förstår varandra, fast det egentligen inte borde gå. Det är en familj med mycket kärlek, trots att familjen varit med om mer än de flesta och trots att en familjemedlem är kvar i hemlandet, eller kanske tack vare det?
Jag frågar via appen, om det är något de behöver. ”Nej”, svarar mamman, ”vi har allt vi behöver”. Kärl, kastruller? Hon öppnar skåpen och visar att de har några tallrikar, glas och bestick. Jag får några hemlagade kolor i en påse. Jag frågar en gång till om det finns något de behöver och hon upprepar att de har allt de behöver. En stund senare nämner hon i alla fall fem saker som de skulle uppskatta att få. Jag lovar att ordna det.
Lite omtumlad lämnar jag lägenheten med min kolapåse i handen. Jag upplevde att de ingenting hade i sitt hem, hon upplevde att de hade allt. Jag skäms lite när jag tänker på mitt eget hem med fulla skåp och lådor och att jag ändå ibland upplever att jag inte har tillräckligt. Jag fick en påminnelse om att saker och egendom inte är avgörande för upplevelsen av att ha allt. De har varandra – de har på det viset allt, trots att de saknar mycket av det som vi tar för givet att ska finnas i ett hem.
Några dagar senare möts jag av ett glatt ”Yeeeeeh”, när jag kommer för att lämna sakerna de önskade. Den glädjen! Både över återseendet och de saker jag hade i kassarna. Den glädjen – den är ömsesidig!
