”Det blir nog bra, säger han, det blir nog bra ...”
Han sitter mitt emot mig, trött, orolig och utan jobb. Det blir nog bra. Flera familjemedlemmar är sjuka, en av dem har en svår diagnos, med tuffa behandlingar, som kräver resor till andra sjukhus. ”Det blir nog bra”. Utgifter för resor, behandlingar och mediciner kan sökas ut från olika håll, men först ska familjen ut med pengarna – pengar som egentligen inte finns. Julen med alla dess förväntningar är förbi och vardagen tar vid. Elräkningen droppar in, telefonräkningarna, sophanteringen, en ovälkommen bilreparation... ”Det blir nog bra”.
Jag förundras över hur han kan hålla modet uppe med så många saker som trasslar runtom. Ibland brukar jag säga till mina besökare, när allt känns motigt och hopplöst, att jag kan vara ditt vikarierande hopp. Personen jag nu har framför mig lyckas på något sätt hålla hoppet kvar själv genom att upprepa ”det blir nog bra” en handfull gånger under vårt samtal. Det är inte vårt första samtal, vi har träffats av och till under några år redan och under hela processen har ”det blir nog bra” funnits med.
Ofta önskar man kunna säga de rätta sakerna, de som gör skillnad, som tröstar och bär, som visar att man kan sitt jobb; att vara vikarierande hopp. Ibland finns det ingenting att säga som gör skillnad. Jag vill tro att det räcker med att vara där. Att sitta kvar, att hålla och härbärgera trasslet en stund för att sedan varsamt lämna det tillbaka. Trasslet kanske har ändrat form medan jag höll det. Trasslet har fått komma ut i form av ord av frustration, ångest, skam, ängslan och bävan, det har fått vädras lite medan det låg i mina händer. Kanske besökaren har fått fatt i en trådända och kunnat börja nysta lite?
”Man kan inga så noga vetta” sa min minnessjuka svärfar så finurligt när han inte riktigt visste vad han skulle svara på olika frågor. Jag tror att det är samma i samtalet med människor. ”Man kan inga så noga vetta” vad som händer hos den andra, den vars trassel man håller. Man kan veta att det händer något. Saker får sägas ut och fråntas sin spökpower. Att få sätta ord på upplevelser, höra sig säga saker högt – det är power. Där får man kraft till kamp, där får man kraft till tro och hopp om att det skall bli bra. Det kanske inte blir som förut, det blir på ett annat sätt, och det kan till och med bli bättre än det var tidigare.
”Det blir nog bra”, säger han när han står med handen på dörrhandtaget på väg ut, och jag svarar: ”Det hoppas vi på!”
