Vuxenhälsningar till mitt barndomsjag

När jag var barn föreställde jag mig att vuxenlivet var underbart och fantastiskt, som vuxen visste och kunde man ju allt. Rimligtvis styrdes inte heller vuxna av alla de regler som barn behövde följa.

Framför allt såg mina barnaögon på vuxna som ”färdiga”. De vuxna hade uppnått något slags stadium i människovarandet som var konstant och oföränderligt, i detta tillstånd färdades man sedan mot dödens ändstation utan desto större förändringar i sig själv.

Nu när jag själv har varit vuxen ganska länge tänker jag tillbaka med både ömhet och förvåning på mina barndomstankar om vuxenskap. Det är mycket jag skulle kunna säga om ett vuxenliv till mitt barndoms-jag, inte minst skulle jag säga många ord om att jag verkligen inte vet och kan allt. Dessutom finns det ju faktiskt finns en hel del regler också för vuxna att följa.

En av de aspekter jag mest fascineras av i min barndoms vuxenbild är det där med att man som vuxen skulle ha inträtt i något slags statiskt tillstånd där ingen större utveckling äger rum. Visserligen kan jag nu som vuxen tycka att jag i vissa saker har stagnerat eller missat att aktivt jobba för, men jag upplever inte alls tillvaron eller mig själv som oföränderlig. Tvärtom. Ibland händer det lite väl mycket för att jag ska hänga med! Att bli förälder var en stor inre och yttre förändring, att som höghusvan flytta till parhus gav många ringar på vattnet i både vardag och självbild, att få röstproblem gjorde att jag som en sjungande människa såg min starka sångaridentitet rubbad, för att nu nämna några exempel.

I stunder då jag känner mig outrustad för livets svängningar går tanken till Tomas Tranströmers ofta citerade ord "Skäms inte för att du är människa...". Orden påminner mig om att jag är välkommen till livet som jag är, inte bara i lyckade och duktiga stunder. Församlingsgemenskapen och tron har blivit en påminnelse om att jag duger och är älskad med hela paletten av förmågor, oförmågor och varierande levnadsverktyg.

Tranströmers fortsatta rader blir en hälsning till mitt vuxna jag som sprattlar omkring i livets labyrinter:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.

Du blir aldrig färdig,

och det är som det skall.