En befrämjande grogrund?

Våra morötter i vår lilla trädgård växer inte fast platsen borde vara gynnsam: jorden är mjuk och välkomnande, mellanrummen tillräckliga, de har fått regn och sol.

Den största moroten jag fick – och den enda riktigt stora, växte till hälften under terrassen på ett inklämt och ogästvänligt ställe med ogräs omkring sig. Den var enorm, (Hur den växte där vet jag inte.)

Det blev en bild för mig på den västerländska, kristna församlingen. En talande upplevelse av vår kristenhets mognad. I vårt land är Guds ord lättillgängligt. Vi kan läsa det hur mycket vi vill, fritt besöka andliga möten och gudstjänster av alla de slag, lyssna till andakter och gudstjänster i radio och på teve, dela Ordet i hemmen utan förföljelse.

Men. Var är styrkan? Tillgivenheten, överlåtelsen, den uppriktiga nöden över människors frälsning – inte nöd över att ingen kommer just till min kyrka? Var är bönen till Gud som ropas ut för våra ungdomar, våra äldre, våra beslutsfattare, våra grannar?

I Iran har sedan flera år pågått en underjordisk väckelse. Här handlar tro och att dela tro med varandra, om att bli utesluten ur samhällets favörer, det innebär förföljelse, tortyr och död. Men några som flytt och mött vår västerländska kristendom har åkt tillbaka till Iran och hellre mött förföljelse för tron, än lutat sig tillbaka i en bekväm tillvaro. Kärleken till Jesus har varit större än kärleken till det jordiska.

Jesus säger till församlingen i Laodikeia, som enligt en del bibeltolkare gäller ändtidens församling: ”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför ska jag spy ut dig ur min mun.” Det är ord och inga visor när man läser breven till de olika församlingarna i Uppenbarelsebokens första kapitel. Och jag tänker på min stora morot som vuxit under obekväma förhållanden, trängd under plankorna – hur mycket frukt och glädje den gav oss.

Må vi kristna gå till oss själva idag – som judarna gör tio dagar före Yom Kippur, (när de firar den stora försoningsdagen) – som just firats. Är jag ljummen, kall eller varm? Varför? Var är min prioritering, var är min längtan? Må Gud välsigna oss och leda oss.