Vardagen rullar på också i dödens eftersvall
När jag skriver det här är det sex veckor sedan min mamma dog. Det var en verklig bubbla där i hennes rum på boendet de sista två sommarveckorna. Världens gång och det inrikespolitiska virrvarret kändes avlägset. Mammas kropp och sinnen kämpade mot den lunginflammation som skulle bli den sista, i hennes rum stod tiden stilla medan familjen kom på några sista besök och jag med pappa väntade på det oundvikliga. Allt handlade om hur mamma såg ut, vilka ord vi kunde urskilja, hur kroppen ändrades, hur hon andades. Att hon andades. Hur länge skulle det starka hjärtat envist slå när kroppen annars till större delen hade gett upp?
Hur har det då varit de här sex veckorna sedan mamma dog den där måndagsmorgonen med fåglarna kvittrande i gryningen? På något vis rullar ju vardagen på, kan jag konstatera nästan förvånat. Tonåringar ska ha mat på bordet, tre-åringar vill baka med modellera, jobbmöten ska hållas, räkningar ska betalas, tvättmaskiner ska tömmas och nätter ska sovas så gott det går.
Stundvis fylls jag nästan av dåligt samvete: hur är det möjligt att jag trots en viss dimma och en stor trötthet ändå tycks kunna greppa vardagen?! Min mamma har ju dött! Livet tycks gå vidare utan att jag bryter ihop, är det faktiskt okej?!
Mina tankar och mina vänner säger mig att allt är okej. Jag sörjer och saknar hela tiden, men samtidigt också i en berg-och-dal-bana. Sorgen kommer och går på olika sätt i olika vågor och perioder. I vissa ögonblick ser jag på mig själv nästan nyfiket och fascinerat, ”vad intressant att få vara med om den här processen”.
De senaste åren har jag insett att jag har haft väldigt många frågetecken kring vad som händer och vad som behöver göras när någon dör. Jag råkade nämna det här i våras en gång i rätt sällskap, nu är jag så glad att min församling ordnar en serie träffar kring just det här. Serien ordnas som ett brett samarbete med andra aktörer, det blir information och samtal om allt från gravkontorets tjänster och bouppteckning till palliativ vård, omhändertagandet av kroppen och sorgebearbetning.
Vad skulle du vilja veta mera om som gäller din egen eller någon annans död? Jag tycker vi talar så lite om döden, fast den berör oss alla. Både träffarna i den här serien, som heter När någon dör, och mina bloggtexter här på Andetag om min mammas död är inlägg i den tystnaden.
Om du inte bor i Åbo-knutarna och kan delta i höstens träffar kan du alltid prata med någon. Fråga hur hen har tänkt och gjort när de berörts av ett dödsfall eller vad de önskar för sin egen del. Eller bara sitt en stund tillsammans, ta er tid att begrunda både livet och döden.
