Alltid finns det hopp

Livet fylls av glädje och sorg och som bäst är det väl i vår vardagliga lunk. Men ibland kan lunken bli som en mörk lång tunnel. Ibland kan böneämnen komma i så stora mängder och vara så svåra och sorgsna och övermäktiga att modet faller.

Då påminner jag mig om min senapskornstro som räcker till ett stort träd där fåglarna kan bygga sina bon eller om vännerna som bar den lame mannen och hissade ner honom genom taket framför Jesu fötter när de inte nådde honom på grund av trängseln. Jag minns Paulus och Petrus som lovsjunger Gud (vid olika tillfällen) i fängelset dit de är placerade för att de predikat Jesus. Och i lovsången faller kedjor och murar och de går fria. Också Jerikos murar föll en gång – inte för att armén ingrep utan för att lovsångarna gick sina sju varv runt stadsmuren och slog på sina instrument och prisade Gud. Så vann de segrar. Jag minns den blinde som ropade, envist, vid vägkanten, ropade och folket ville tysta ner honom, sa att han inte skulle störa mästaren, men han fortsatte ihärdigt tills Jesus stannade upp på vägen och frågade vem som ropar och bad någon föra fram mannen, frågade vad han ville. Han ville kunna se igen. Och det fick han! Och kvinnan som litet hemligt tog tag i Jesu manteltofs, rädd för att märkas, fylld av skam, och blev helad. Petrus som vandrat tre år med Jesus och förnekar honom när mörkret är som mörkast – och blir senare både förlåten och upprättad och satt i en ledartjänst. Dessa erfarenheter lever vidare i berättelser som ännu idag påverkar mitt livsmod, vägleder och ger hopp. Här är vi mitt i omöjligheterna – men Gud har också tidigare lett människor igenom. Och Han är densamma idag.

När bördorna blir stora får vi minnas att Jesus tog oket på sig, att det ändå är Han som bär och Han som gör undren. Trötta får vi vila vid Hans löften, styrkta får vi se vad Han gjort förr och erinra oss att för den kristne finns alltid ett hopp om mirakel. Vi har redskap som fasta och bön till vårt förfogande, men det är Gud som gör undren. Och redskapen behöver vara drivna av Kristi kärlek och omsorg att de inte blir skramlande metallverktyg som slår ner oss själva och dem vi har omkring oss. För störst bland dessa tre: tro, hopp och kärlek – är kärleken.

Till dig. Herre, lyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. (Ps. 25:1)