Vara ensam för att tänka

Jag mår inte bra om jag en längre tid bara sveper genom dagarna som en disktrasa som torkar av bordsytorna. Och så känns det emellanåt när man ska hinna jobba fulltid, göra middag, sköta hem, ha dåligt samvete för den ogjorda gymnastiken - för i min ålder ska man gympa än med det ena och än med det andra för alltid brister det någonstans om man inte har muskler på all världens ställen. Och så är det de sociala medierna, mamma blir sjuk och behöver stöd och jag är orolig, den äldsta sonen har sina svårigheter och den yngsta funderar på framtid och vidareutbildning och så är det sen kväll och morgon igen.

Trots att du inte närmar dig sextio (och märker att återhämtningen av dagens mödor drar ut), kan du kanske ändå känna igen dig i att tempot är högt, tingen omkring mångahanda. Så många att vi inte alltid hinner tänka, och hela jag skriker efter att få vara avskild – och så när jag får min chans somnar jag – när jag borde ha njutit av ensamheten.

Därför älskar jag fastetiden för det är en kollektiv tid att dra sig tillbaka. Och det hjälper att tiden är uttalad. En tid att skala av, att byta litteratur, att göra enkel mat, att lyssna inåt, söka Gud och mig själv och min relation till min omgivning.

För att leva behöver jag både ensamhet och människor. Andra mänskor formar och slipar mig så att jag märker mina svagheter när jag måste konfronteras med dem eller får nya perspektiv genom ett samtal. Men för att lyssna och bearbeta behöver jag ensamheten. Tankarna behöver få rymd inom mig och i tystnaden förankras och silas livet. Här i ensamheten talar Gud när han uppmuntrar, ansar eller visar följande steg.

I Paul Austers ”Minnets bok” skriver han om den treårige pojken som efter att ha lyssnat på en berättelse dels utan bilder säger: ”Det är skojigt att tänka sig det vi inte kan se.” En annan gång stängde pojken in sig på toaletten och kom inte ut igen. Pappan frågar genom den stängda dörren vad han gör där inne? ”Jag tänker”, svarar pojken. ”Jag måste vara ensam för att kunna tänka”.

När vi ”stänger in oss” med Gud i ensamhet kan Guds tankar möta våra på ett förunderligt sätt. Också Hans tystnad kan vara så fylld av gudomlighet att jag lilla mänska helas.