Koltrasten

En blänkande svart koltrast går omkring, ett ögonblick bara, på balkongens smala räcke. Jag har just avslutat läsandet av bröderna Westös bok Åren och Kjells sista inlägg är en dikt om koltrastarna i Munksnäs. Det nästsista stycket i dikten är en vädjan om fortsatt sjungande fast naturen synes vara i upplösningstillstånd. Jag tycker om hela dikten, och jag undrar över varför koltrasten så ofta tas med i litteraturen. Jag använder den själv i en andakt i min bok För mig, för dig, för oss, där jag nästan är som närmast Kristus och hans renhet, försoning och hoppet, i påsktider.

Ylva Eggehorn lär ha sagt då hon som ett beställningsverk skrev psalm 822 Så kom du då till sist (1999), att hon inte visste hur hon skulle avsluta psalmen och i sista stund skrev raden om koltrasten. Psalmen tar ner Jesus från glamour och ouppnåelighet till den lilla mänskan, till marken, till brustenheten. Och de sista raderna låter:

Ditt liv ska bära mig;

jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.

Varför tilltalar koltrasten oss? För att den så tidigt börjar sjunga om vårarna? För att en del av dem övervintrar och vi får mata dem, vi ser dem runt våra trädgårdar, i parker – men det gör vi också med mesar, sparvar, kråkor, skator, finkar, kajor osv. Jag googlar koltrast och finner den inte säregen jämfört med andra rara fåglar. (Kråkan tycks däremot vara den vanligast förekommande fågeln i engelsk poesi.) The Beatles sjunger sin Blackbird. Här flyger frihetens koltrast i den ljusa natten och sången är en enda komprimerad väntan, eller längtan. På något sätt kombineras koltrasten med längtan. Vi har våra söta blåmesar, svalor, sädesärlor, ugglor – de bär inte samma budskap. Den vita duvan symboliserar Anden i Bibeln, vita brevduvor riskerar sina liv i Bröderna Lejonhjärta, är ofta också kärleksbudbärare - Tranorna då? Plogarna med det kännetecknande ljudet berör våra hjärtan och vi fylls av vemod. Det drar i hjärtat. Änderna matar vi och gullar, tillsammans med pensionärer och små barn, fryser om fötterna. Fryser de om sina i det kalla vattnet? Selma Lagerlöf ger genom sin Fågel Rödbröst i Kristuslegender rödhaken en hjärteplats; den ville hjälpa Kristus och på grund av sin medkänsla och sitt försök att dra ut törntaggarna fick den sitt röda bröst, av Kristi blod som droppat ner från törnekronan. Det röda blodet gav alla rödhakesläktled en färg som varje generation tidigare längtat efter att få.

Längtan.

I Predikaren står det att Gud lagt ner evigheten i mänskors hjärtan. Evighetslängtan. Saknaden efter upprättelse, skönhet, fullbordan. Guds frid.

Två adventsljus är tända. Vi lever i en tid av väntan, längtan efter en tid som var och som är och som ska komma.