Soppor av godhet

Hon bara uppenbarade sig där lunchtid med två kastruller soppa: rödbetssoppa som hon själv kokat och siskonkorvsoppa som hennes mamma kokat! Det hände samma morgon som jag mätt febern och gjort coronatestet och fått positivt. Soppa som räckte och räckte mål efter mål när sedan maken min fick feber och vår inneboende unga man från Iran fick feber. Där satt vi alla tre lunchtid och åt soppa. Skedarna klingade mot tallrikskanterna. Ingen orkade tala. Så gick var och en in i sitt rum och sov. Vid middagstid var vi där igen. Så förflöt dagarna.

När de två första sopporna faktiskt tog slut och febern höll i sig och jag grävt fram en burk nedfryst ärtsoppa och en burk nedfryst pumpasoppa och också de var uppvärmda och nersörplade av oss i våra hängiga morgonrockar och rufsiga hår, ringer det på dörren och där står en annan god mänska och räcker mig en kastrull med en mustig nykokt morotssoppa.

Jag har just tagit emot den ännu varma morotssoppan och vandrar med den i famnen som med ett litet barn. Jag är så fylld av tacksamhet att jag inte kan ställa soppan ifrån mig. Tafatt går jag omkring med kastrullen och undrar hur jag ska ge uttryck för min tacksamhet. Vart ska jag vända mig? Gläntar på sovrumsdörren till en av konvalescenterna och visar kastrullen och säger att Gud är god. Men det räcker inte. Jag är så berörd. Till slut ställer jag ändå soppan i trappan och lägger mig under täcket där jag levt den senaste veckan. Plockar fram telefonen och scrollar, var ska jag nämna min tacksamhet?

Det här är inget fotoklipp, titta vad jag fick. Fast sånt också kan vara bra. Att få andra med i glädjen. Men det här är något annat, något jag värnar om, omhuldar som ett nyfött barn. Något stort och fragilt, mer omfattande. Man kan inte bara fota och säga titta. Guds omsorg har besökt vårt hem genom snälla mänskors omtanke, kastruller fyllda med soppa –

För bara Gud vet hur trött jag kom att vara. Han vet att den här veckan hade jag inte haft krafter till mer än att just och just värma lämpliga portioner soppa åt oss varje dag. När tacksamheten blir mig övermäktig behöver jag Gud mer än någonsin. Då snyftar jag under täcket. Jag gråter både för att jag blir omskött av Gud och mänskor.

Diakonin har hela året firat 150 års jubileum på olika sätt runt om i Finland. Det har varit viktigt för mig att fira detta jubileum för jag har på nära håll sett hur diakonin fungerar. I kyrkoordningen står det att hela församlingen ska göra diakoni. Vi går in och ut ur våra gudstjänster, där vi tillsammans styrker oss och så betjänar vi på olika sätt våra medmänskor. Att få stå och ta emot, så här i slutet av jubileumsåret, är också en höjdpunkt.

Febern har stigit igen och det ringer på dörren.