Bara ett snitt i pappaskapet

På sistone har en dryg handfull skara killar i 20–30-års åldern engagerat mig. En knapp vecka innan farsdag börjar jag känna turbulens inombords. Killarna har olika bakgrund, är inte lika varandra förutom den gemensamma nämnaren: var och en önskar bli bekräftad av sin far. När jag umgås med de här unga männen, lyssnar på dem, ser hur deras livsvandring hitintills sett ut, frammanas minnet så småningom av min egen relation till pappa då jag var i tonåren och runt tjugo.

Som fjortonåring tränade jag jujutsu för att jag ville lära mig att slänga min pappa i golvet, låsa hans motstånd och slå honom. Jag fick en gång min chans – men avstod. Där upphörde också träningen. I tjugoårs åldern brevväxlade pappa och jag när jag bodde i New York, som au pair. Det var betydelsefullt. Fyra fem år senare kom jag till tro. Det vände upp ner på mitt liv och mina relationer. Förlåtelsens kraft är enorm. Hat, hämnd och bitter besvikelse löstes upp i det gröna, starka norrskenet på bibelskolan i Jakobstad.

Alla mänskor behöver händer som tar emot, ögon som ser och bekräftar. Vi är bräckliga, längtande mänskobarn. Allihopa. En del skriker ut det, andra lindar in det i de olika drogernas njutning, i prestation, skam, ständiga partnerbyten, köplusta, ondska, självmord. Pappa var söndrig. Hans föräldrar var söndriga. De unga männen jag umgås med är söndriga. Alla behöver händer som tar emot.

Jag hör om rädsla, ensamhet, tomhet, förkastelse. Turvis ett skitande i honom men så ändå ställs hela livet, ilskan in på just honom; fastkedjad i längtan efter fars bekräftelse. Det är starka känslor, ljungande krafter i rörelse som måste tas på allvar. Tänker det Jesus sa på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Orden ekar ut i världsalltet. Han måste förstå.

Hoppet finns i att dessa män ännu är unga och hinner leva sina egna liv. Liv som är fria från jakt på bekräftelse som de kanske aldrig får av sin jordiska far. Hoppet finns i att Jesus inte blev kvar på korset utan steg upp till vår himmelske Fader som bekräftar oss alltigenom söndrigheten. Som smeker våra sprickor och använder dem senare för att vi ska kunna älska. Det finns många goda fäder på jorden. Tack till dem. Men det finns en fullkomlig, som älskar oss precis sådana som vi är. I honom får vi lära oss vem vi är. Därför finns det hopp.

Jag älskar min pappa som snart varit död i tio år. Önskar bara att vi fått mer tid tillsammans, klarat av att hantera varandras hjälplöshet. Jag tror att han spelar klarinett för mig vid himmelsporten. Han vågade ge sitt liv till Frälsaren några dygn innan han dog. Guds kärlek i sjukhusrummet smälte bort krav och förkastelse. Sådan är vår himmelske Far. Med smuts under naglarna får vi ta Hans hand.