Om att bekräfta och bekräftas

Jag deltog här om veckan i min hemförsamlings öppna samtalskväll med temat ”bekräftelse”. Det var mycket vi deltagare kom att tänka på och prata om, både i allmänhet och i våra egna liv.

Hur behöver vi själva bli bekräftade? Hur har vi upplevt frånvaron av bekräftelse som barn, i släkten eller på jobbet? Hur kan vi förmedla bekräftelse och att vi ser den andra också i utmanande stunder då bekräftelseorden inte automatiskt är glada, hurtiga och positiva? Kan jag läsa av och förstå när någon bekräftar mig? Hur kan vi bekräfta andra när orden inte når fram? Våra samlade erfarenheter och frågor gav mycket att tänka på.

Mitt i samtalet blev jag också medveten om hur jag kunde bekräfta de andra just då och just där. Det blev små nickar, uppmärksammande blickar av passlig(?) längd utan att stirra, tankfyllda hummanden, konstateranden om att ”som du just sa, så…” och egna inre påminnelser om att också mitt kroppsspråk bidrar till hur kommunikationen och gruppdynamiken flyter på.

Tänk vilket pussel dynamiken är mellan oss och våra medmänniskor! Också utan att ta in t.ex. kulturella vanor och skillnader i ekvationen känns det ju otroligt skört och centralt för att vi ska ha en god och trygg kommunikation.

Alltid är jag ju inte på topp vad gäller mina egna bekräftelsesignaler eller förmågan att läsa andras bekräftelsespråk och -behov. När jag är trött eller allmänt ”off” men ändå anar att här skulle behövas lite bekräftande insatser, tänker jag ibland hastigt ”WWJD” alltså ”what would Jesus do”?

Då får jag i bästa fall ork och mod att se andra och bekräfta andra också då jag själv inte kanske är så alert eller bekväm i situationen. Vem vet, det kan rädda någons dag att jag sade något kort, satte mig ner en stund eller kanske bara höjde blicken till ett ordlöst ”hej!”. Det kan till och med rädda liv.