Konfirmanden sitter i sin rullstol. Hon kan inte tala med ord men hon talar med armar som viftar, med ledsna och uttrycksfulla ljud, med bilder som bildar ord och meningar. Hon har tecken för ja och nej. Vi känner varandra rätt så bra vid det här laget.
Idag är hon sorgsen. Hennes fina mormor har dött. Hon bubblar av frågor. Om död, om liv, om vad som händer sen. Hon vill berätta om mormor och begravningen. Avskedet i kyrkan var sorgligt men orgelmusiken berörande och fin.
Vi snurrar på pärlorna i Frälsarkransen. Vi väljer en annan pärla än den planerade. Vi väljer den vita Uppståndelsepärlan. Den som bara är en tystnadspärla från nattens (dödens) pärla och en tystnadspärla från Gud. Den föregås av den svartaste natt men leder till Honom som är kärleken.
Vi smakar på orden om himlen. Uppståndelse. Hopp. Längtan. Återseende. Nåd. Men också på orden om natten som kommer först. Död. Smärta. Sorg. Overklighet. Ilska. Varför. Vi funderar på det liv som levts och det liv som vi har framför oss. Vi påminns om att allt är en gåva. Att få vakna. Att få vara tillsammans. Att få lyssna på vacker musik. Att få kratta löv. Förunderlig nåd.
Det känns tryggt att ha en uppståndelsepärla att gripa mellan de hårt böjda och ledsna fingrarna. Det känns värdefullt att få dela både sorgen och hoppet. Samtalet går långsamt men vi behöver inte skynda. Ingenting är viktigare just nu. Stunden är helig.
Vi avslutar med att fira andakt och i fantasin går vi in i Uppståndelsepärlans värld. Där får våra frågor svar. Där får vi träffa mormor. Där får vi tröst. Hos Honom som är kärleken.
Mia Bäck är kyrkoherde i Åbo svenska församling. Idag tänker hon på all den kärlek som brinner i ljusen på gravgårdarna på Allhelgona. Hon tipsar om att varje dag stanna upp i ett människomöte och lyssna.
