Att stiga in i Peter Sandströms litterära värld är lite som att vistas i ett eget universum. Jag är osäker på varför. Det har kanske med språket att göra; rytmen, de dialektala inslagen och hur orden fogas samman till alldagliga meningar som rymmer avgrunder av vankelmod, livsglädje, tillkortakommanden, ånger och humor.
I Sandströms senaste bok Mamma november får vi följa författarens namne som i åtta episoder eller noveller betraktar sin familj, sin fru, sina barn, sina föräldrar och sin syster.
Han är en ensam iakttagare som står vid sidan av och minns eller försöker få till ett äkta möte och ett samförstånd med sina närmaste. Outsiderskapet känner man igen från hans tidigare böcker Transparente Blanche och Laudatur. Avståndet till dem han betraktar gör det också tydligt hur stor respekten för dem är. Hans mor är långt mer än bara en mor. Klarsynt ser han alltid individens värde och sammanhang, som sträcker sig bortom familjebanden.
Huvudpersonen Peter är saktmodig och stillsam och har ett stort mått av självdistans, därför känns han som en trovärdig berättare. Samtidigt balanserar Sandström på gränsen mellan det rimliga och det orimliga. Huvudpersonen Peter och sonen Neo snor till exempel en kälke från vinden i Topelius hem Kuddnäs. För att inte tala om hur en död gris spelar en avgörande roll när Peter hamnat i ån. Händelserna kan kanske tolkas som bilder för något större, men minst lika väl fungerar de som vackra och absurda tavlor i helheten.
Det ödsliga möter med lätthet det roliga i Sandströms bok, och det blir sällan pretentiöst. I novellen om sonen Neo skriver han: ”Vi hade varit på Tivoli. Vi hade åkt med veteranbilar som gick längs en skena. Hur mycket man än svängde på ratten så fortsatte bilen längs sin bana. Neo märkte det där. Han satt och svängde på ratten. Han tittade på mig. Det händer inget, sa han. Bilen skramlade vidare. Från karusellerna hördes skratt och rop. Vi satt tysta i bilen. Vi kastade pil och drog i snören. Pojken vann ett diadem av plast.” Liksom bilen på tivolit skramlar vidare går huvudpersonens liv vidare. Hand i hand med hans acceptans av alltings förgänglighet och det faktum att han åldras går hans ånger över att han inte tillbringat tillräckligt med tid med sina barn när de var små. I stället för att tälta med dem i skogen har han skrivit dikter. Få lyckas så vackert beskriva det täta släktskapet mellan vissheten om alltings död och livets intensitet som Peter Sandström gör.
Jag ser redan fram emot nästa bok av Sandström. Vad händer om han bjuder in oss in en helt annan värld än han byggt upp hittills? Vad händer om dialogerna blir långa och hetsiga? Jag litar helt på att han ror precis vad han vill i hamn.