Vårvinter blir långsamt vinter igen i Kaj Hedmans Panikdagboken. Hunden Jussi ska ut på promenad igen, hustrun Penny ska åka på en resa igen, pengarna är slut igen, ångesten och vreden och det omöjliga i att leva just så känns oöverstiglig – igen. Han surfar på datorn, han letar upp intressanta och attraktiva brevvänner på nätet, han ringer vänner, han skriver på Facebook, han twittrar.

Att läsa om det här känns inte tråkigt eller trivialt eller ens irriterade. Varför?

En orsak är att anteckningarna fungerar rent stilistiskt. En kort scen med ångest och vrede avslutas med något vardagligt, lakoniskt. Det skapar en spänning i texten.

”Jag har blivit rädd för att åldras och dö, och när Penny är borta blir rädslan bara värre. Det är en känsla av vanmakt och desperation, ofta beledsagad av fysiska symptom i magen och i bröstet. Många av dem som jag förut förlitat mig på har ju dött. Det är naturligt att sådant sker. / Kvällen kommer, de nakna träden är helt stilla, och himlen blir gråare, blåare. I trädgården ligger ännu ett skikt av snö kvar. Man kan se Jussis spår”, skriver Hedman och drabbar läsaren med sin soberhet, den raka blick som han riktar mot sig själv och världen.

Hans livsomständigheter känns paradoxala. Kaj Hedmans hem och hemknutar är ett fängelse som hans ångest hindrar honom att bryta sig ut ur. För några hundra år sedan hade ett så litet, kringskuret liv inte varit något att höja ögonbrynen över. Då snurrade man runt i sin egen lilla by, såg samma ansikten dag efter dag, rörde sig på samma ställen. Ingen hade förundrat sig över en man med ett snävt revir.

I dag är världen öppen, på några timmar är man i Katalonien. Samtidigt finns världen i den egna famnen, en värld fylld av främlingar bakom blott några knapptryckningar på datorn. I den här korselden lever Kaj Hedman, i de olika friheternas korseld. I att vara fysiskt bunden som en 1700-talstorpare, bunden vid sin lilla lott. Detta medan ingen annan är det. Samtidigt finns hela världen där, på hans Ipad. Är det då något att undra över att han blivit beroende av den?

Kaj Hedman ägnar inte orsakerna till sin situation många ord, vilket kan vara irriterande för en läsare som inte bekantat sig med hans tidigare produktion, framför allt Panikboken från år 2003. Kanske beror det på att han sedan länge är uppgiven, helt införstådd med att den förbannelse han drabbats av kommer att vara livet ut och att det enda som är möjligt är att dämpa ångesten så mycket att han kan leva så som han gör: kringskuret, smått, men ändå i kontakt med andra människor.

Ändå är det här inte en bok utan hopp, det är en bok om en mycket seg person. Jag skulle rent av påstå att Hedman har andlig spänst. Halvt förlamad av ångest lever han ett mycket mer meningsfullt liv än många som vågar åka till Timbuktu.