Dikter ska helst vara som gourmetmat: små utsökta, omsorgsfullt komponerade munsbitar att äta med andakt och alla sinnen på helspänn.

Kurt Högnäs (f. 1931) har dukat upp en delikat liten bankett i sin senaste samling dikter och prosadikter, hans första sedan Runebergsprisnominerade De bronsblå solarna (2011).

Precis som många andra i sin generation skriver Högnäs eteriskt men tillgängligt. Diktverket blir varken ett krångligt pussel eller en uppvisning i verbal akrobatik, som så ofta i modern poesi, utan ett bildspel som bjuder på lagom mycket motstånd innan det låter sig öppnas. Högnäs besjälar naturen och tingen och vandrar bland dem som en tolk. Ibland lakoniskt betraktande, ibland avfyrande ett slag som träffar läsaren rakt i mellangärdet: ”Döda fåglar/fullbordade i olja,/tavlor som ingen/ropat in.” På ett sätt som bara skickliga poeter kan lämnar Högnäs ofta en slags öronbedövande tystnad efter sig, och mycket riktigt säger han också ”Jag tror/inte på meningar,/men på tystnaderna efteråt/i vimlet/där av vålnader/på sanningarnas huvudskalleplats”.

Årstiderna, kusten, vinden, sanden, isen, dimman, rymden och naturens eviga cirkelrörelse bildar själva ramen för Högnäs iakttagelser. Han skriver sinnligt, känsligt och klarsynt. Naturens lugna varaktighet i kontrast till tidens – och därigenom också människans – obevekliga framåtrörelse bildar ett spännande kraftfält. (”På stranden mittemot har träden kommit i svävning. Det är den tid då de rör sig drömmande genom dagens timmar och husen mellan stammarna väntar på att ljuset tänds i kronorna.”)

Någonstans mitt i finns också jaget, lika outgrundligt och fascinerande flyktigt: ”Stundtals försvinner jag ur sikte/och blir ett eko någonstans för länge sedan” och ”En gång fanns jag inte, det känns fortfarande fullt möjligt.” Här finns aningar om åldrandet, som Högnäs nuddar vid med finurlighet (”Minnet/må vara ett ruckel/men glömskan/är dess olaga rivning”) och ord om döden, vackra och sköra som glas: ”I natt/när ditt andetag mot örat dog/efter att ha varat/från vår tids begynnelse/sköts jag upp i bana/kring mitt liv.”

Det känns ibland som om livet numera är så mycket hukande över smarttelefoner och så lite finsmakande för själen. Vi behöver poeterna mer än någonsin, till att läsa världen för oss och berätta vad de ser. Hjälpa oss att stanna upp och se, större och mera. Refug är en upphöjning i vägbanan men i själva verket en synonym till tillflyktsort. Och i bokform ett utmärkt motgift till vårt kollektivt tynande själsliv.

Refug – Dikter och prosadikter
Författare: Kurt Högnäs
Förlag: Schildts & Söderströms