De flesta av oss vet att dagens pensionärer är pigga och alerta, goda konsumenter som spelar golf med stor vigör och inte har tid att sköta barnbarn. Samtidigt kryper en sorts nedlåtenhet in i tonen. Jaja, alerta visserligen, men inte så alerta som en trettioåring förstås. Som om det de engagerade sig i mest var en sorts tidsfördriv och inte en uppgift som gjorde en skillnad i någon annans liv.
Så fel man kan ha, tänker jag efter att ha läst Birger Thuresons intervjubok Passionärerna. Thureson skriver mycket som är klokt, men bokens absolut största behållning är intervjuerna med tolv mirakulöst energiska pensionärer. Den yngsta av dem är sjuttio-plus, den äldsta 91.
Bland dem finns Kjerstin Dellert som städades ut ur sin loge på Kungliga Operan och stod på gatan med sina kartonger på pensioneringsdagen. Först var hon förkrossad, sedan började hon driva en teater.
Här finns den före detta försvarsministern Thage G. Peterson som berättar om en verkställdade direktör som höll på att gå under efter pensioneringen. Varje dag stod han utanför entrén till sin gamla arbetsplats och längtade tillbaka. Peterson gav honom en museikatalog och uppmanade mannen att beta igenom den. Senare ringde mannen och tackade: han hade inte haft så roligt i sitt liv.
Här finns Marianne Henriksson-Holmström som berättar om vardagslyckan: hon brukar kliva in i hissar med barnvagnar bara för att få möta barnets blick.
I kyrkan finns det hur många uppgifter som helst, säger Elise Lindqvist som jobbar med att hjälpa prostituerade på Malmskillnadsgatan.
– När man blir pensionär finns det tid att göra allt det här roliga, säger hon.

Passionärerna av Birger Thureson. Libris 2012.