När Christer Kihlmans Människan som skalv utkom år 1971 försökte jag lära mig gå. Det är intressant att fyrtio år senare ta sig an en bok som är ungefär lika gammal som jag själv. Blir jag skandaliserad? Köper jag det Kihlmanska projektet, eller har 40 år av samhällsutveckling (eller nedgång) och den bedövande insikten om alla förklaringsmodellers cykliskhet berövat mig den möjligheten?

Människan som skalv har nyss kommit ut i nyutgåva hos Söderströms. På baksidan heter det att boken är ”ett tidigt och tungt vägande bidrag till det som idag är det mest omtalade inom nordisk litteratur: autofiktionen”.

Kihlmans kopplingar mellan sina problem och den bigotta samhällsmoralen känns på sina ställen som exotiska tidsbilder. Han kommer inte med några biologiska förklaringsmodeller till vare sig sin alkoholism eller homosexualitet, men diskussionen kring orsaker kunde för övrigt lika gärna handla om till exempel ätstörningar i dag. Var det mamma? Amningen? Pappas irritation, den självupplevda vekheten?

Det är just de smärtsamma bitarna som lever allra mest. Plågan och förnedringen blir aldrig gammal och frun står där evinnerligen och är iskall och rasande och vägrar laga middag eftersom mannen ändå aldrig kommer från krogen.

Förklaringen och analysen slokar och vissnar. Känslan dör inte. Den känsla som sprattlar allra ivrigast också efter 40 år verkar vara skammen. Just i stunderna av nattsvart pinsamhet når Människan som skalv upp till de finaste exemplen av nordisk, autofiktiv förnedring.

Människan som skalv av Christer Kihlman. Söderströms 2012 (nyutgåva).