Nu händer det. Nu är julmusiken, adventsljusstakarna och pappersstjärnorna äntligen välkomna in. Inte ens de människor som orkar beklaga sig på Facebook när konfektaskarna dyker upp i butikshyllorna i slutet av oktober har längre någon talan. Nu är julen på väg. Nu är julen välkommen.
För mig är första advent magisk. När orgeln spelar Hosianna är det lätt att tro på Gud. Ännu lättare att hoppas på honom. Överlag är vägen till Gud kortare än någonsin i juletid. Det är nog bland annat därför som jag älskar första advent.
Om jag hade ömma känslor för advent redan innan, så är det svårt att beskriva de känslor jag hade förra året. Vårt tredje barn var beräknat till just precis första advent och på just precis första advent kom hon till jorden. Jag såg tidernas bästa adventstid framför mig. Jag och en ljuvlig nyfödd. Stämningsfull julmusik. Glögg och choklad. Tända stearinljus. Mys. Mys. Mys.
Det blev inte som jag hade tänkt mig. Alls. Den nyfödda var visserligen ljuvlig, men det var nog bara hon som levererade. Jag drabbades av en sorgsenhet och en trötthet som jag inte alls var beredd på och min nioåring minns att jag grät nästan varje dag. Vilket är en otrolig underdrift. När jag blir påmind om förra årets tv-julkalender mår jag lite illa, trots att jag tyckte väldigt mycket om den. För varje avsnitt i den kalendern såg jag med någon slags klump i magen.
Har det funnits en mörkare adventstid än förra årets? Kanske inte i mitt liv, faktiskt. Så i år är jag revanschsugen. Minst sagt. Jag ser tidernas bästa adventstid framför mig. Jag och en ljuvlig ettåring. Stämningsfull julmusik. Glögg och choklad. Tända stearinljus. Mys. Mys. Mys.
Men jag vet inte om det blir som jag har tänkt mig. Livet har lärt mig att det är som det är. Och livet har lärt mig att jag visserligen får drömma och hoppas och längta, men att jag i slutändan får det jag får. Det enda jag kan göra är att spela så vist som möjligt med de kort som faktiskt blir mig givna. Att sitta och hoppas på andra kort är för det mesta bara bortkastad tid och energi.
Men det är svårt att komma ihåg när allt det som vi hade önskat oss inte blir.
Det var många som väntade på Jesus, ännu mer innerligt än jag väntar på advent. De drömde och hoppades och längtade och många blev besvikna. Han kom inte i en lika glittrig förpackning som de hade tänkt, det var svårt att känna igen honom när han väl kom på sin åsna.
Jag vet vad jag hoppas på i år. Jag vet det så väl. Men min allra största förhoppning är ändå att jag ska göra det bästa av den adventstid som blir min i år, vilken förpackning den än kommer i. Jag kan faktiskt alltid söka mig närmare Gud och de människor jag har omkring mig. Så kan man spela vilka kort som helst.
