Diskussionen nyligen om huruvida man på dagis får fira Fars dag, eller om den borde ersättas med en neutralare och mer inkluderande ”närståendes dag” (som man på ett Hforsdagis ville, men sedan avstod ifrån), kan te sig löjeväckande. Men sådant har klimatet blivit, i en värld där ordens valörer kan väcka överraskande starka känslor.
Ingen skulle längre tala om lappar eller negrer. Också eskimå och zigenare är på väg ut, även om argumenten för iniuit och rom kanske inte är lika entydiga. Men vad ska man säga om följande steg i den språkliga renhållningen, där alla ord som har förleden ”lapp” också ska bannlysas, som Lappland och lappuggla? Något som redan är på väg i Sverige, enligt en artikel i HBL 12.11.
Så länge det handlar om att respektera minoriteters och andra utsatta gruppers rätt att benämna sig själva, på det sätt de själva vill, är utgångspunkten givetvis riktig. Men om vi börjar retuschera bort alla spår av tidigare sätt att tolka och beskriva verkligheten hamnar vi snabbt i historielösheten. Och detta sagt även om jag länge tyckt att samerna i Nordkalotten, det vill säga de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland, och en del av Ryssland, borde få bilda ett fritt Sameland, eller Sápmi, men det torde ju vara en geopolitisk omöjlighet.
En annan variant av språklig renhållning är försöken att förbättra en trist verklighet och tråkiga titlar med hjälp av nyord och språklig fernissa, något vi vant oss att speciellt svenskar är förtjusta i. Som lokalvårdare eller floor manager för städare, och servicetekniker eller internservicemedarbetare (!) för vaktmästare. Men visst kan vi också i Finland. Det finns sektorer inom social- och hälsovården där den språkliga korrektheten till och med går i andra riktningen, från Finland till Sverige.
I mitt arbete som översättare stöter jag ibland på kvistiga problem som har att göra med att uppdragsgivaren, till exempel en yrkesorganisation inom social- och hälsovården, är angelägen om att i sin yrkesterminologi rensa ut alla ord som är förknippade med eller ger uttryck för att de personer man arbetar med (ordet klient vill man undvika, för att inte tala om patient) har problem, är svaga och utsatta, behöver hjälp – ja, rentav lider av sin sjukdom eller sitt handikapp. Ja, så får man ju inte säga, det heter funktionsnedsättning. Eller ännu neutralare: funktionsvariation.
Att yrkespersonal inom social- och hälsovården inte bara i sitt arbete utan också i sitt språk vill eliminera allt som fråntar klienterna/patienterna deras självständighet och personliga integritet är värt allt understöd – men då den språkliga niten mera handlar om att trolla bort faktiska problem och reell smärta, och ge sken av en jämlikhet och självständighet som inte finns, ja då kanske vi borde stanna upp. Allt är inte ”utmaningar”, som det numera heter (nr 1 bland mina språkliga hatobjekt). Det finns fortfarande, och kommer alltid att finnas, speciellt inom sjukvården, riktiga problem och svårigheter, ja rentav lidande, som vi inte får bort med språkliga eufemismer.
