Jari Tervo har gjort sig känd som en vasstungad samhällskommentator och författare. Han har tidigare twittrat sin erkänsla för kyrkans insatser för papperslösa och asylsökande.
Häromveckan upprepade han budskapet och sin frustration över hur Finland har hanterat flyende människor, nu bokstavligen ansikte mot ansikte med den myndighet som hanterar frågorna, eftersom inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg satt på första raden och väntade på sin tur. Hans känsloladdade inlägg levererades under Mediedagarna inför 450 deltagare från olika medieföretag, och indignationen fick en och annan att snegla mot första raden. Temat var vem som får rollen som offer i medierna. Tervos poäng var mycket tydlig: Rätt blir det inte alltid. Och också medierna har misslyckats.
Det finns en märklig mekanism i skeenden som utvecklas till absurditeter. Plötsligt är de bara, ifrågasätts inte. Det är i sådana lägen ”offren” i medierna blir de poliser som förhindras att ”bara göra sitt jobb” när de ska sätta en minderårig, ensam flicka på planet för att utvisas – men fördröjs av protesterande civila. Det är samma mekanism som gör att offerollen i ett världsläge där fler än någonsin flyr för sina liv undan krig och elände erövras av de finländare som spyr ut sin galla på sajter för likasinnade över förtäckta soldater som kommer över gränsen och tar deras jobb och klagar över att storköksmaten saknar kryddor. Så berättigar de sitt handlande, som resulterar i de som lämnat allt för att slippa terrorn i hemländerna möts vid gränsen av plakaten ”ISIS go home”.
Det senaste slaget handlar om tron. Samma fula krafter riktas nu mot dem som konverterar till kristendomen här i Finland. I november 2017 är det med ens rumsrent att mäta någons tro, detta bland ett folk som sett det som ett tabu att tala offentligt om religion överhuvudtaget. Och se, med ens har myndigheterna åtagit sig att skilja getterna från fåren i något så absurt som ett kristendomstest. För så lätt ska det inte gå att bli en av oss, verkar tanken vara. Eller för att citera Jari Tervos syrlighet: ”Nog krävs det i alla fall minst trettio år av att inte ha gått i kyrkan innan någon ska ha mage att börja kalla sig lutheran!”
Samma kyrka har fått ett frostigt bemötande av inrikesministeriet. För att den blandar sig i. För att den har identifierat de verkliga offren, gång på gång. När diskussionen om att kriminalisera hjälp till papperslösa kom igång tillfrågades en kristen kvinna i tevenyheterna om hon är beredd att bryta mot lagen. Svaret var att hon inte kan låta bli att hjälpa om hon möter en människa i nöd.
”Jag är inte en god människa. Men jag känner igen en sådan när jag ser henne”, kommenterar Tervo. Och han ger än en gång kyrkan det betyg den hittills har förtjänat och som den bör kämpa vidare för: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan är den radikalaste humanitära kraften i den här frågan.”
