Jag står lite trött och avvisande och gräver i min väska på busshållplatsen en morgon. ”Ursäkta”, säger tonårspojken, ”om du väntar på 41:an så tror jag den gick nyss.” ”Tusen tack”, säger jag, tar en annan hållplats och kommer i tid.
En pappa och hans dotter stiger på spårvagnen. Han håller varsamt ett skört och fladdrigt konstverk av vitt kopieringspapper, uppenbart hennes alster. Det blåser cirka tio sekundmeter den dagen. Han är kanske lite besvärad, men mest ser han road och stolt ut.
Jag sitter på hållplatsen och väntar på spårvagnen. Dagen har varit lång. En man med utländsk bakgrund kommer gående och slår sig ner med en suck och ett leende. ”Long day!”, konstaterar vi. Skönt att få sitta ner, säger vi. Sedan säger vi inte så mycket mer för det behövs inte. Solen värmer våra trötta fötter och jag beundrar hans vackra skor i brunt läder.
”Gruppkram!”, beordrar treåringen på morgonen. Så där står vi, fyra stressade i en otymplig kramklump och blir mjuka i axlarna innan vi rusar vidare.
En ung man står vid dörren i spårvagnen och lyser plötsligt upp. Han vinkar till en vän som går på trottoaren utanför med en cigarett i mungipan. Vännen lyfter ivrigt handen tillbaka. Jag ser på mannen vid spårvagnsdörren när vi åker vidare. Leendet och värmen i hans ögon dröjer sig kvar länge den där vanliga onsdagsmorgonen.
I en värld som ofta skrämmer mig går sådana här ögonblick som infraröda strålar genom tillvaron. De värmer och de lugnar.
