Detta utrymme räcker inte för alla tankar och känslor som #metoo-kampanjen gett mig. En är snudd på ångest. Främst för att det finns män som är påträngande, tafsar eller gör sig skyldiga till våldsamma övergrepp mot kvinnor. Men också för de hårda inläggen på sociala medier.
Ingen kvinna ska behöva utsättas för sexuella trakasserier. Det står helt klart. Men det skrämmer mig att det höjs röster att lägga ut namnet på den man anser vara skyldig. Det motsvarar inte finländsk rättspraxis.
Kampanjen gör mig också mera osäker på hur jag ska bemöta kvinnor i vardagen. Jag vill inte att de ska uppfatta mig fel, för jag varken har eller har haft behov att trakassera någon. Men både min avsikt och hur den uppfattas är ytterst subjektiva uppfattningar.
Eftersom männen vanligtvis står bakom trakasserierna bär de huvudansvaret, också för en förändring. Men ska man åstadkomma något bestående så borde man se det som ett gemensamt problem.
På UMU:s lärjungaträningsskola på Hawaii har man förbjudit urringade och ärmlösa blusar och bikinin. Det av hänsyn till männen. Jag hörde bara en som opponerade sig mot denna regel, en kvinna från Europa.
Det här är ingen patentlösning. Övergrepp är inte offrets fel och jag håller med om att kvinnor ska kunna klä sig som de vill. Jag vill bara påpeka att det påverkar hur de klär sig.
Kalla mig sedan naiv, gammaldags eller konservativ. Det får jag i så fall bjuda på.
Kommentar:
Tillagd den 7.11 2017
I flera inlägg i #metoo-kampanjen har kvinnor förundrat sig över männens tystnad. Jag förstår mycket väl varför. Det männen säger tolkas utgående från subjektiva erfarenheter. De få män som vågat uttala sig har antingen sagt rätt eller fel saker. Jag hör till de sistnämnda. Men jag är inte ensam, på sociala medier har jag sett män radera sina tidigare inlägg på grund av den uppståndelse och missförstånd det väckte.
Mitt misstag var att jag skrev ett inlägg i en komplex fråga på ett begränsat kolumnutrymme i den tryckta tidningen. Det har gett utrymme för tolkningar som jag inte ens haft en tanke på. Det beklagar jag.
Först när ordet våldtäkt nämns går det upp för mig med vilka glasögon texten har lästs.
Jag har hela tiden avsett blickar som kvinnor kan uppfatta som obehagliga eller trakasserande.
Låt det nu en gång för alla vara sagt: Trakasserier är att otillåtet överskrida en gräns. Våldtäkt är dessutom att bryta mot lagen. Det har jag inte ifrågasatt. Det är så självklart.
Dessutom: Hur man klär sänder signaler. Men kläderna skyddar ingen för trakasserier. Än mindre ger klädseln tillåtelse till det. Nåt annat har jag aldrig påstått.
