Jag har skrivit tre böcker och gett intervjuer om dem alla. Den första handlade om ätstörningar och föräldraskap. Den var lätt att tala om, för jag visste precis vad jag skulle säga. Jag hade koll på fakta, och jag hade koll på min personliga erfarenhet, och felen rättade jag till.
Den andra boken handlade om mammor i min släkt. Det var lätt att ge intervjuer om den: jag berättade anekdoter, helt enkelt. Ibland öste jag på för mycket, men åtminstone blev intervjuerna underhållande.
Sen skrev jag en bok om att vara kristen. (Det var här problemen började.) Med stigande fasa hörde jag mig själv svamla fram innerliga meningar som fylldes till brädden av klyschor om Gud. Allt det som i min kammare, medan jag filade på meningarna, kändes som glänsande pärlor verkade nu som någon sorts osmakligt tingeltangel.
Jag tog till metaforer: som att måla en tavla! Som ett resereportage! Gud som en solvarm vägg! För han verkade fly undan mina ord medan jag talade om honom, denna Gud som jag ägnat ett helt yrkesliv åt att få andra människor att berätta något viktigt om.
Det har varit hälsosamt för mig. Förlåt alla ni som jag någonsin intervjuat! Jag visste inte hur svårt det är att tala om något så ömtåligt som tro. Det jag säger måste vara större än alla mina anekdoter eller metaforer. Allt mer inser jag hur svårt det är att säga något alls.
Jag bara tittar vädjande på den som intervjuar mig. Gud, säger min blick. Fattar du hur jag menar?
