En kväll får blinkande blåljus mig att sakta farten på vägen hem. Jag stannar till vid en byggarbetsplats där en brandbil med skylift sänder ut sitt blåa budskap. Skyliften står parkerad invid en hög kran, och högst upp på kranen balanserar en man. Två brandmän i skyliftens korg försöker kommunicera med mannen.
Vi är några stycken som blir stående på andra sidan gatan. Vi känner inte varandra, men situationen är så överraskande att vi ändå börjar prata. Vi undrar: Vad säger man som brandman för att övertala någon att inte störta mot döden? Någon kastar fram att han skulle kunna gå hem efter megafonen. Vad skulle han ropa?
Väntan blir lång. Ingen vill gå hem och lämna mannen åt ett okänt öde. Skyliften manövrerar korgen närmare, en av brandmännen sträcker ut en hand. Mannen fattar den inte.
Intill mig undrar någon hur mycket det kostar att ha brandmän, poliser och ambulans på plats i denna räddningsaktion. Jag tänker (men känner trots allt inte de andra tillräckligt bra för att säga det högt) att det här är det finska samhällets version av nåd. Om någon bestämt sig för att ta livet av sig genom att hoppa från en lyftkran skickar vi ut brandmän och skylift för att rädda den som inte alls verkar vilja bli räddad – eller som åtminstone inte ber om hjälp på ett entydigt sätt.
Det skymmer allt mer. Långsamt tar mannen på lyftkranen ett steg. Sedan två till, över till brandmännen. Skyliftens korg sänker sig, och vi som ser på skulle vilja applådera.
