Det hände sig en sommardag att min plånbok blev stulen. En god vän förlorade sin plånbok i samma veva. Hon gjorde så där som man ska göra när man förlorar sin plånbok. Hon ägnade många timmar åt att ringa och mejla runt för att beställa nya kort. Körkort, bibliotekskort, bankkort, bonuskort, fpa-kort, förmånskort, reseförsäkringskort … Aldrig har en människa lika många kort som när hon ska byta ut dem.
Själv gjorde jag så där som man inte ska göra. Jag ringde visserligen och spärrade mitt bankkort, men sedan orkade jag inte ta itu med de andra korten. Jag hoppades väl någonstans att det skulle ordna sig i alla fall.
Och någon vecka senare fick jag ett telefonsamtal från polisen. Min plånbok – och min väns plånbok – hade hittats i en skräpkorg vid en tågstation. Alla pengar var borta men alla kort var kvar.
Jag undrar om jag någonsin har sett min man lika besviken.
Livet med mig har fått honom att ibland tala om säkä, finskans ord för tur. Med det menar han att jag oskäligt ofta landar på fötterna utan att jag egentligen förtjänar det. Att inte fixa nya kort och komma undan med det är bara ett av många, många exempel på när min lathet och mitt slarv egentligen har lönat sig. Jag satt ju i slutändan med lika många kort på hand som min vän, men jag hade inte förlorat en massa tid i telefonköer.
Själv kallar jag det inte säkä. Jag kallar det nåd. Jag vet att jag lite för ofta lever lite för nära gränsen, att jag sällan har speciellt rejäla marginaler. Men jag vet också att det oftast löser sig i alla fall. Inte alltid, nej. Men tillräckligt ofta för att jag med frid ska fortsätta vara den jag är och leva som jag gjort hittills. Tillräckligt ofta för att jag ska tro stenhårt på nåden.
Det goda med oss barn av nåd (eller säkä-ungar, beroende på vem man frågar) är att vi sällan bekymrar oss för det som ligger utanför vår kontroll. Det finns något fint i det, vi minns ju det där som Jesus sa om fåglarna på himlen som inte gör sig bekymmer men ändå tas om hand.
Jag tror att vi människor av i dag behöver den påminnelsen om möjligt ännu mer än människorna på Jesu tid gjorde. Många av oss verkar tro att vi människor kan kontrollera det mesta, livet självt. Det kan vi inte. Förstås inte. Vi kan egentligen kontrollera ganska lite och nästan inget av det mest avgörande. Hälsa och liv och död ligger utanför vår kontroll.
Vi ska bära det ansvar som är vårt, ja. Men vi ska inte bära på det bekymmer som aldrig varit vårt att bära. Gränsen är ibland hårfin och stundvis vinglar jag över till fel sida av den gränsen. Men också när jag är på fel sida om den så påminns jag om något gott; vi har ganska lite i vår hand. Vi vilar i en annans.
