Semesterns sista helg gick jag på festival för att göra ett desperat försök att klämma in så mycket sommarkänsla som möjligt på så kort tid som möjligt.
Jag är på en festival i den del av världen där jag är uppvuxen och där jag vet allt för väl att man inte ska skämma ut sig genom att dra uppmärksamheten till sig i onödan. Kanske är det för att simturerna i havet blev så få denna sommar som jag måste öva självövervinnelse denna sista semesterhelg.
Jag övar den genom att dansa framför scenen i ett tält där de flesta sitter ner. Jag skulle vilja säga att det är för att jag känner mig fri och obekymrad, men sanningen är att det går bara därför att jag inte är ensam. Jag har slutit en överenskommelse med en vän på plats: dansar du så dansar jag. Och varje gång självmedvetenheten hotar att uppsluka mig håller jag den på armlängds avstånd genom att påminna mig om att jag inte är ensam och upprepa för mig själv: ”Det finns de som sitter men som egentligen skulle vilja dansa.”
Jag medger att det på något plan känns som självplågeri, sådär som det alltid gör när man lämnar tryggheten av egen fri vilja. Men bortsett från att jag har upplevt hur mycket större musikupplevelsen blir när jag dansar mig genom den tänker jag att jag gör mig till en tyst stödperson för alla närvarande som inte heller tror att de är tillräckligt bra för att ställa sig upp och dansa framför scenen.
