Både människorättsorganisationer, civila och kyrkans företrädare är bekymrade över inrikesminister Paula Risikkos uttalande om att göra det kriminellt att gömma och hjälpa dem som fått avslag på asylansökan. Att regeringen utreder en sådan lagändring tolkas av en del som en panikreaktion över attacken i Åbo. Den är delvis förståelig, men utgör i grunden en djupt problematisk lösning. Dessutom innehåller utspelet en förtäckt propaganda, som de nationalistiska och populistiska krafterna i dagspolitiken bara kan jubla över. Både hjälpare och papperslösa generaliseras grovt i en svartvit berättelse där staten är den enda goda kraften. Kyrkan hamnar den här gången på de dåligas sida, särskilt efter att företrädare snabbt gick ut med att det inte är förenligt med kristen tro att låta bli att hjälpa en människa i nöd.
För att bena ut det hela behöver det alltså sägas än en gång: 1. Kyrkan gömmer ingen. 2. Kyrkoasylen är ingen ”asyl” i verklig bemärkelse. 3. Församlingarna gör ingenting i hemlighet. Kyrkoherden i Drumsö finska församling, ordföranden för Helsingfors gemensamma kyrkoråd, Juha Rintamäki hör till dem som än en gång upprepar det självklara: När någon vänder sig till kyrkan för akut hjälp kollar församlingen inga ID-papper. Däremot sker hjälpen öppet och myndigheterna har en uppfattning om vilka som sökt sig dit. Det kan handla om mathjälp, nödinkvartering eller stöd efter den första chocken med att uttyda –också rent språkligt – vad ett myndighetsbeslut de facto innebär. Nyanserna i det här slaget av hjälp har likaså fallit bort i regeringens utspel.
Hjälp är rätt och slätt inte bra tänk.
Kyrkostyrelsens sakkunniga i frågan, Marja-Liisa Laihia, har citerats i flera repriser och även hon fått bena ut att kyrkoasylen bland annat handlar om att ordna förutsättningar för den som fått ett avslag att se över ansökan tillsammans med någon som kan ge juridisk hjälp, ifall det finns skäl att gå vidare i processen. Till det stora nyansbortfallet i diskussionen hör nämligen också den här: En statlig myndighet kan fela. Alla avslagna asylansökande är inte skurkar som hotar vår trygghet. De kan också vara djupt olyckliga människor som sänds till otrygghet och död. Vem kan förbjuda någon att lyssna på dessas förtvivlan, om systemet dras så rätlinjigt som man nu tänkt?
Etiskt handlande är på samma gång både svårt och lätt. Att moralisera över beslutsfattarnas hjärtlöshet är bortkastat och billigt, för det finns onekligen också faktiska problem att lösa. Ändå är det nödvändigt att tillsammans tänka tanken till slut: Vilket samhälle har vi kvar om vi tummar på den djupa medmänskliga förankring som med fog tryggas i grundlagens nionde och nittonde paragrafer, likaså i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
För kyrkorna är det definitivt omöjligt att editera in den laglydiga, handlingsförlamade samariern i en av kristendomens viktigaste och mest Jesusförankrade berättelser.
