Under ett redaktionsmöte här på tidningen pratade vi om hur vi kan förbättra våra texter, bland annat kolumnen du just nu läser. Vi var ense om att ett uppriktigt tilltal, gärna kryddat med humor, är bra. Men man kan inte vara personlig och rolig i en kolumn precis varenda gång, invände en kollega. Så sant. Men jag skulle ju så gärna vilja.
Ett barnprogram som snurrar flitigt hemma hos oss just nu handlar om björnen Charley som tar sig an olika utmaningar, ledsagad av en godmodig berättare som samtalar med nallen på värmländska.
I ett avsnitt håller Charley bokstavligen på att ta sig vatten över huvudet för att han vill stajla och visa hur duktig han är på vattenskidor. Avnittet avslutas med att berättarrösten säger: ”Hur mycket man än stajlar finns det alltid någon som kan göra det bättre.”
Jag tycker det känns lättare att andas varje gång jag tänker på livsvisdomen Charley fick sig tilldelad. Det är klart att vi alla mår bra av andras beundran då och då. Men när vi inte orkar prestera på topp räcker det långt att vi har de där allra närmaste människorna som ohämmat älskar det vi gör halvbra. En sådan kokong önskar jag varje liten och stor människa.
Jag har några tecken och blanksteg kvar på mig för att få till ett snitsigt slut på kolumnen, göra någon slags volt på mina vattenskidor, men det vill sig inte riktigt. Jag tror det får duga så här. Jag får nya chanser att stajla så där lagom. Det får säkert du också.
