I min kyrkas tradition hör biktstolar inte till vanligheten, men vi lutheraner kommer ändå inte undan de skamliga bekännelserna.
Jag skämdes inte när jag för tredje gången kom in på hittegodsbyrån – däremot skämdes jag när jag var tvungen att berätta att jag tappat bort vänstervanten för personen som stickat de vackra och värmande vantarna. På hittegodsbyrån kände jag ett tyst kamratstöd strömma emot mig från den massiva mängden vantar som även de hörde ihop med människor som inte hållit hårt nog i dem.
Men den fjärde gången. När jag möter blicken hos den anställda känner jag skam, för vid det här laget känner jag igen henne. Jag skulle vilja säga att det var ett misstag, och att jag ångrar mig. Att jag vanligtvis inte är stamkund på hittegodsbyrån och att jag egentligen är en människa som vet att man inte ska ha sin mobiltelefon i en oknäppt jackficka när man springer till bussen. (Och att jag egentligen vet att jag borde gå hemifrån tidigare på morgnarna men att det så sällan lyckas.) Men jag säger ingenting, för jag anar att hon hört allt så många gånger förr.
I stället berättar jag att min telefon är av märket Fairphone (och bokstaverar det), att gummilisten på vänster sida släppt och att telefonen fallit ur jackfickan någonstans mellan mitt hem och busshållplatsen. Jag inbillar mig att hon ser milt på mig, åtminstone litegrann.
