I flera repriser har kyrkan själv konstaterat att dess viktigaste fostran av medlemmar sker bland barn och unga. Att religion överförs främst från mödrar till barn är ett känt religionssociologiskt faktum, så insikten att barnarbetet är jobb för framtiden borde inte vara ny. Ungefär i samma veva brukar den evangelisk-lutherska kyrkan vara snabb att slå sig för bröstet för sina mamma-barngrupper och det väl inarbetade konfirmandarbetet, där de unga hjälpledarna, storasyskonen, bidrar till den enorma populariteten.
Och visst är det bra, alltsammans. Ändå är det uppenbart att den teologiska diskussionen om och i kyrkan sätter fokus på helt andra saker. Om barn och unga är det absolut viktigaste, mest avgörande för att någon i framtiden överhuvudtaget ska tro och verka i kyrkan – varför talas det inte högt och brett om hur kyrkan ska vårda detta guld?
Förra helgen firade församlingarna kyndelsmässodag. Det är en av de söndagar när barnen ställs i fokus, texterna handlar om hur den gamla Symeon får sin längtan besvarad, när han i Jesusbarnet känner igen den som han och hans folk har väntat på. Längtar vår kyrka efter sina barn på samma sätt som han?
Tyvärr blir barnen ofta snarast ett pynt i mässan. Deras närvaro fogas in i den benhårda struktur som redan existerar, snarare än att man vänder på det hela och tar det perspektiv där Jesus sätter p för lärjungarnas försök att hindra barnen att nå fram till honom och i stället lyfter upp de minsta i famnen och välsignar dem. Familjegudstjänsten blir inte barnanpassad bara för att barnkören sjunger. Familjerna som bänkat sig för att lyssna kommer i de flesta fall troligen inte tillbaka nästa söndag. Då måste och borde man väl fråga sig vad det är som är fel? Ifall det faktiskt var det viktigaste?
För två år sedan trädde den evangelisk-lutherska kyrkans barnkonsekvensanalys i kraft. 23 kapitlet i kyrkoordningens 3 § lyder: För att främja barnets bästa ska kyrkliga myndigheter i sin beredning av beslut analysera och beakta beslutens konsekvenser för barn. Konsekvensanalysen utförs av den myndighet som först behandlar ärendet. Med barn avses här alla som inte fyllt 18 år.
I det här sammanhanget mediterar man stilla över bibelcitatet ”bokstaven dödar men Anden ger liv”. Det ligger något djupt och sorgligt ironiskt över hela paragrafen. Den är i sig en manifestation av något kyrkan misslyckats med.
Det går ändå att ändra på. En finskspråkig gudstjänst i söndags bjöd på en ögonöppnare. Barnkören fanns där, men den fungerade som en auktoritativ försångare för hela församlingen i alla psalmer, som alla var barnpsalmer. Predikan var tydlig utan att vara tillgjord, handdockorna en okomplicerad illustration. Vid nattvarden, där vinet nu var saft, kryllade det av babyer, små barn och vuxna barn. Och vid en av stationerna köade bland annat barnkören för att få oblaten räckt till sig ur handen på en jämnårig. Det sammantagna budskapet var drabbande på ett sätt som gjorde alla närvarande små.
Helt utan paragrafer.
