Bägge associationerna är lite osnygga. Bägge är ändå i grund och botten rätt. De kunde heta: Nu flög korken av. Eller: Anden är släppt ur flaskan. Kyrkan har nått en punkt när försiktighetens sista hamnport är passerad och färden drar ut på ett gropigt, öppet hav. Det kommer varken att bli vackert eller lugnt framöver. Så från och med nu det är bäst för alla inblandade att åtminstone vara ärliga.
I korthet är det det bästa rådet för den diskussion som nu går in i ett nytt skede, den om kyrkan, vigseln och de samkönade par som staten nu ger rätten att gifta sig på samma villkor som andra. Och kyrkan, som skruvat på sig i åratal, är helt enkelt tvungen att lösa det hela för egen del på något sätt.
Frågan var central på biskopsmötet häromveckan. Ärkebiskop Kari Mäkinen var den som öppnade korken, med ett långt och eftertänksamt inledningstal, som det numera blivit allt ovanligare att han håller när biskopskollegiet möts. Talet har citerats och bitar ur det har lyfts fram lite olika beroende på vinkling. I flödet föll ändå något av själva kärnan utanför rapporteringen.
Många har jublat över ärkebiskopens starka betoning på att diskussionen om äktenskapet inte får bli en där människan glöms bort. För dem som berörs av den nya lagen är frågan om att få gifta sig inte en åsikt eller en attityd, utan liv och smärta – och nu: glädje. Också någon med en avvikande åsikt behöver kunna glädjas med dem, eller ens förstå att de gläds, var Mäkinens budskap, till kollegerna i första hand, och till den stora krets som hörde det via medierna i andra hand.
Något försvar för en trosargumentation med sårande retorik ser han inte. Att biskoparna, delvis på grund av traditionen att vara eniga utåt, gett grumliga budskap har sårat människor. Det har dessutom skymt det mänskliga perspektivet i biskoparnas egen diskussion, en som de borde ha fört som människor om människor, bekänner Mäkinen, och utnämner sig själv som medskyldig. Det kan tolkas som att han nu ger biskoparna åsiktsfrihet– och åsiktsoenighet – också utåt.
Det mest angelägna budskapet i talet är ändå viljan att flytta fokus från detaljen äktenskapet till helheten. Det handlar om att slöjan för kyrkans interna olikheter nu dras bort med yttre kraft. Vi behöver samtal om trostolkning, bibeltolkning, människosyn och gudsbild. Det är här det guppande havet öppnar sig, och ärkebiskopen kan ingenting annat lova än en osäker färd.
När han nämner den spänning, oro och ofrid som han tycker sig ha anat i kyrkan på sistone är det troligen en riktig analys. Intuitivt har kyrkans olika aktörer känt oron, en del har kanske kunnat analysera den själva, andra har kanske inte gjort det och vissa har bitit sig fast vid äktenskapsfrågan. Det är trots allt, enligt Mäkinen, inte så att kyrkan finns till för äktenskapets – utan för Kristi skull.
Centrum och periferi kommer att vara viktiga för positionsbestämningarna på den resa kyrkan nu måste göra.
