Det är inte alltid lätt att avgöra hur en bra gudstjänst ska se ut. Många präster och lekmän kommer med sina egna förslag och av den anledningen kan man se en stor mångfald av olika uttryck för gudstjänstlivet i Borgå stift. Det är naturligt att det blir så eftersom lokala variationer kräver att gudstjänsterna ser olika ut – församlingarna är helt enkelt olika. Däremot finns det en viss tendens som ibland genomsyrar vissa gudstjänster, som jag hävdar alltid kommer att bidra till dåliga gudstjänster, trots att de på ytan verkar genomtänkta och välorganiserade.
Jag blev medveten om denna nedbrytande tendens när jag nyligen flyttade till en annan stad. Nära mitt nya hem finns en församling som regelbundet firar gudstjänst, och den första söndagen var jag full av iver. Men ivern ersattes ganska snart av en olustig känsla. Trots att allt såg bra ut och liturgin var någorlunda bekant, var det något som kändes fel.
Jag insåg efteråt att anledningen till min olustighetskänsla var att gudstjänsten uttryckte det som teologen Johann Baptist Metz beskrev som ”bourgeois” kristenhet. Det är en form av kristenhet där tro endast berör min personliga relation till Gud och där kyrkan primärt förstås som en producent av tjänster som tillfredsställer mina personliga andliga behov. Gudstjänstens syfte blir därför att bekräfta min individuella strävan och att skapa en estetisk atmosfär som tillfredsställer den kristne som andlig konsument.
Metz betonar att det som saknas i en sådan kristenhet är de formativa förutsättningar som väcker hängivet engagemang för världens lidande. När ens egna andliga och estetiska behov är av primärt värde, tvingas man aldrig att konfronteras med dem som vi kristna är kallade att i ord och handling visa kärlek. När lidandet hålls på avstånd, lyckas man därför inte samla den empatiska styrkan som krävs för att kunna engagera sig för det goda.
Kristna behöver bli konfronterade av det lidande som andra, mindre lyckligt lottade människor, dagligen tvingas uppleva. När vi organiserar och planerar våra gudstjänster bör vi därför undvika att göra dem så välpolerade att allt uppseendeväckande lidande rensats bort – om vi inte vill leva i en andlig slummer.
Jag håller därför med Metz. Bara när kyrkan förmår vara en arena där världens lidande inte endast utgör en stund av eftertanke, utan där den framhålls som den primära teologiska angelägenheten, kan kyrkan ha ett existensberättigande. Samma gäller även gudstjänsten. Bara där världens lidande lyfts fram kan vi finna en bra gudstjänst.
