Vad gjorde du den sommaren du var tjugo år? Jobbade? Interrailade? Åkte på festival? Jag jobbade första sommaren på Kyrkpressen. Sedan dess har det blivit flera vikariat och så smånigom en anställning. Tre olika adresser har redaktionen avverkat under ”min tid”, ungefär sju skrivbord har jag kallat mina. Hur många artiklar, kolumner, intervjuer, ord det blivit vågar jag inte ens börja räkna. Nu är det dags att dra vidare.
Att lämna Kyrkpressen är lite som att flytta hemifrån. Vår arbetsgemenskap bär vissa drag av familjeliv, det både skrattas och gråts runt kaffebordet. Din surdeg är min surdeg, och mitt reservknäckebröd är ditt reservknäckebröd. Liksom din text också är min text i vår tidning som vi varje vecka går i land med, tillsammans. Goda kolleger är guld värda och ska vårdas ömt. Men nu är det inte alls dem det är fel på, det är mig. Jag är i botten en rastlös själ. Egentligen vill jag flytta varje vår, helst utomlands. Börja nytt, starta om, rent bord och nya idéer. Sju år i samma uppgifter har någon nämt som ett slags mått, sedan blir det svårare att utvecklas. Nu är det inte direkt sju år sedan den där sommaren jag var tjugo, snarare fjorton.
Nästa vecka börjar jag ett nytt jobb, på en helt ny tjänst, vid Helsingforsförsamlingarnas egen byråkrati- och ekonomiborg, också kallat samfälligheten. Informatör är titeln, svenska är arbetsspråket. Talar du svenska och bor i Helsingfors är min uppgift att berätta för dig vad kyrkan gör i din stad och hur den kan finnas till för dig. Jag hoppas vi hörs!
