De tre vise männen är veckans tema. På många håll i världen är de en viktig symbol, och till exempel i flera spansktalande länder får barnen gåvor på trettondagen. De vise männen kom ju med gåvor. För ett par veckor sedan knallade jag förbi en inredningsbutik i södra Helsingfors. I fönstret stor två lampor i form av mumintroll. Båda hade fått huvudbonader som gjorde dem till vise män – eventuellt var den ena en herde? Jag ansträngde mig ett ögonblick för att tycka om kombinationen enligt ekvationen: mumin – bra; lampa – bra; vise män – bra, alltså muminlamps-visemän bra i kubik?
Men det lyckades inte. Kombinationen kändes orätt både mot mumin och de vise männen. Som sann invånare i både Mumindalen och julens berättelsevärld kände jag mig undervärderad. Symboler är starka saker.
Om det är någon av de många skakande pressbilderna från de senaste åren som har etsat sig fast i mitt inre är det bilden av människorna i Torneå som utrustade med finska flaggor och ett kors bildar en mur mot flyktingarna på andra sidan gränsen. Inför den bilden känner jag mig inte undervärderad. Jag känner mig kränkt.
Stefan Lundberg skrev i en Hbl-kolumn inför självständighetsdagen om hur vidrigt det känns att ”skitstövlarna” har fått lägga beslag på symboler som står vårt hjärta så nära, och som vi vill visa för våra barn med stolthet: Finlands flagga och lejonvapnet. Jag håller helhjärtat med. En symbol innehåller just det som vi har investerat i den. Vi har investerat kärlek och stolthet i vår flagga. Vi har investerat kärlek och respekt i korset. Kom inte och ge dem en förvriden, degraderad betydelse!
En symbol kan vara nyckeln till en hel värld, sammanfattningen av en hel livssyn. Vi behöver goda symboler att tillsammans investera tro och framtidshopp i. För mig som kristen är korset en oerhört stark symbol. En alltigenom god symbol - även om det är en symbol som säger ”smärta finns!”.
En annan god symbol är för mig adventskalendern. De öppna luckorna symboliserar fönster rakt in i himlen. Därför blev jag så glad över kalendern som församlingarna i huvudstadsnejden skickade ut till alla hem nu inför jul. På sina håll kritiserades kalendern för att konstnären hade ombetts att göra om bilden, så att där i stället för ett kyssande par (av samma kön) fanns en bild av två nära vänner.
Så konservativt, tyckte en del. Jag anser att den här kalendern är den minst konservativa jag har sett. Vad jag ser är en bild långt djärvare än något jag har sett i kalendrar hos scouter, Röda korset eller andra: en bild där julens berättelse med barnet, änglarna och de vise männen tar gestalt på en gata just här och just nu. Hoppets symbol. Tack för den, kära församling!
